Fick mail från tidningen The Guardian, dit jag alltså skickat text om "What can we learn from Native Americans?"

Texten - eller delar av den - skall publiceras samma dag som filmen visas och även ha koppling till "Spirits for sale",

I alla fall fick jag svar från tidningen: "That was really great!"

Inga frågor alls. Underligt. Trodde dom skulle bombardera mig.

Men eftersom dom var nöjda tänkte jag lägga ut texten här på bloggen.

For many people, Natives all over the world have been the symbol for living in harmony with Mother Earth, being able to listen to the messages in the wind, the trees, the water and the earth. Their spiritual connection and comprehensive view has intrigued us for decades. But what has aroused our curiosity has also been one of the reasons for taking, using and abusing Native peoples´ way to healing.

All of us, wherever we come from, have had ancestors who lived in symbiosis with Mother Earth. They nourished her, healed her and looked after her needs. They understood the balance of life. They understood the responsibility of being entrusted Mother Earth for a short period of time, eventually leaving her to their children and grandchildren. And – finally – to us.

Trying to take over Native peoples´ cultures and traditions only brings us, non-Natives, further away from our roots, from our own traditions, from fulfilling our ancestors´ hope of future people continuing their quest for a balanced world.

What I have learned from Native Americans is, above all, to be proud of who I am, where I come from, my land and my own traditions. It is a connection with everything living, a contract to take care of the machinery called Life. In the modern world we´d rather look at the future, thinking everything will be better when we reach an imaginary goal. But when chasing life, we forget to experience life. Because all of us can hear those messages in the wind, in the waves, in the forests – if we slow down. And if we listen with our hearts. That´s the only way to understand the beautiful gifts our ancestors left behind.

Everywhere on Earth there are sacred places from ancient times, many of them forgotten and neglected, so much in need of reviving. They need our care. Above all, they need our love. That´s where we can go to contemplate and to meet our ancestors.

If we all understand this responsibility, respecting that other cultures have their own contracts with Grandfathers and Grandmothers, then we can heal Mother Earth together, knowing that people all over the world are doing their part in the wonder of Life. And then we can finally live in harmony.

DON´T MAKE WAR - MAKE MUSIC !

Storleken har INGEN betydelse.....

....när det gäller vänskap :)

Alla vägar leder någonstans

....men ibland är det själva vägen som är målet på resan.

Photo: Christopher Gilberg

Källa: www.izismile.com

Naturens enkla skönhet

En halvtimme på "min" bänk - vad mer behöver man för att må bra?

Annika - har fått rejält med näring för själen

Vi bygger mycket i livet.

Vi bygger vänskap och vi bygger förståelse.

Vi bygger upp hat och vi bygger misstänksamhet.

Vi bygger broar.

Vi bygger barriärer.

Ibland bygger vi en karriär.

Men endast när vi bygger åt rätt håll - när vi strävar uppåt mot ljuset, mot den ovillkorliga kärleken - då upptäcker vi snart att det inte längre finns några barriärer.

Varje sten, varje trappsteg, varje gren som sträcker sig uppåt ger oss nya insikter, ny kunskap.

När vi bygger åt rätt håll kan vi alltid nå lite längre.

Lite högre.

Och lite närmare varandra.

We Are The World!

Här bor jag :)

Hur jag kom hit är ett mysterium.

Jag trodde faktiskt TomTom hade fått härdsmälta.

Han tog mig ut och in och vänster, höger och sväng och sväng igen....rätt in i "nowhere-man-land"!

Men se - helt plötsligt var jag framme! Vid konferensstället.

Som ligger just där, i "Nowhere-man-land." Här finns - ingenting!

Jag hade en halvtimme på mig innan maten, så jag slängde in min väska och gav mig ut i skogen.

Och...alltså....vad ÄR det här för plats???!!

Nu ska jag vara så där flummig som jag är ibland.

Men den här platsen....herregud, vilka vibbar! Eller energier! Eller något.

Det var som att gå rätt in i en trollskog, där massor av människor kikade fram mellan träden. Fast jag var ju ensam. Bara jag och en liten fågel, som följde mig vart jag än gick. Ändå var jag inte ensam.

Jag kom till en liten sjö, sedan hann jag inte gå längre.

Det får bli en annan gång.

Dessa konstiga högar.

De ser inte naturliga ut.

Gravhögar?

Är detta en stor gravplats?
Vad har hänt här, egentligen?

Jag måste tar reda på detta.

Vem vet - kanske hamnade jag av en...host, host..."tillfällighet" på platsen för min nya bok?

Men i morgon ska jag jobba med ledningsgruppen, så nu får jag väl skärpa mig lite och kolla kursmaterialet. Småfolket i skogen får vänta... :)

Annika - åh, vad bra mitt nya mobila bredband fungerar här ute i ödemarken. :)

Jag flyttade mig från det där "N:et" jag satt på häromdagen - det började verkligen sticka mig i baken! - och satte mig på månen istället.

Den är bredare. Passar mig bättre.

Så jag sitter här i mitt skära nattlinne och titta på alla dom där stjärnorna som har blivit till leenden - och alla andra stjärnor, som fortfarande lyser.

Och när jag tittar på alla dom där stjärnorna tänker jag att OJ, så många ljuspunkter det finns i mörkret! :) :) 

Dom kanske är små, dom kanske är oändligt långt borta - men dom finns där!
Alltid!

Annika - ha en skön natt!