"Propps" från filmen.

Denna låda flög med mig runt från stat till stat. Men fjädern är en fuskfjäder som vi köpte i Rapid City efter det att vi gett Arvol den riktiga fjädern.

Nää, den här måste jag nog bara spara och visa mina barnbarn när dom ser på farmors film (skratt)

Folkes vackra foton på Arvol Looking Horses som han tog under filminspelningen tänker jag också spara! Själv tog jag inte ett enda foto på Arvol, inte ens när han var här.

De traditionella indianerna tycker inte om att bli fotade och jag ville visa respekt. Arvol vet dock att under filminspelning och föreläsningturné är det något "nödvändigt ont" och ett sätt att få ut budskapet och få stopp på exloateringen. Men han gillar det inte.

(Problemet med andliga ledare, Elders och medicinmän är att dom aldrig säger "nej" eftersom det är oartigt. Så fattar ni hur svårt det är att veta vad dom VILL?)

Enda fotot på Arvol och mig och jag gjorde allt jag kunde för att slippa!! Tro mig! Men Folke var ihärdig :) Och Arvol nickade, så jag fick krypa till korset.

Jag gillar INTE att stå och bli fotad invid en "kändis" om det inte är på jobbets vägnar. Ännu värre är det att stå och "posa" vid Lakotas andliga ledare och innehavaren av Pipan. Men okej, jag får väl skylla på att det var "jobb." (Absolut inget ont mot alla er som "posar" vid kändisar, det här är bara jag själv som har lite knäppa idéer....)

Det här fotot använde jag på baksidan av "Den vita buffelkvinnans folk", men bad layoutkillen att skära bort mig ur bilden. Och tack och lov tror jag bara att den här bilden har varit ute i en enda tidning, så vitt jag har kunnat se. Urrrk......

21 sidor med förteckning över alla indianer som stred vid Little Big Horn - namn, stam, "band", dödsdatum samt övriga kommentarer. Här finns t ex "Bad Soup" också känd som "Bad Juice", Hunkpapa, Lakota Sioux och en av dom som kände igen Custer tack vare att han varit vid Fort Lincoln tidigare.

Jag fick det här som gåva av Lakotas. Unikt och spännande. Det här ska jag behålla!

Tygpåse från Blackfoot - Siksika - i Alberta, Kanada.

Haha, den hade jag glömt av.

Crowfoot är för Blackfoot vad Sitting Bull är för Hunkpapa. Jag fick t o m förmånen att få besöka hans grav. En mycket stor hövding och "warrior"!

Men kassen åker nog i sophögen.

Den här skallran är faktiskt speciell. Jag har haft den invirad och gömd i skåpet i alla år. Den är gjord av en Blackfoot medicinman som hette Charlie och var enormt "känd" och uppskattad, även bland andra stammar. Han var en mycket skicklig "healer".

Vi besökte honom på reservatet. Min följeslagare erbjöd mig att få en "healingbehandling" av Charlie, men jag tackade nej. Medicinmän dör inte så sällan tidigare än andra p g a att "de sliter ut sig" av all healing och Charlies uppenbara "krafter" skulle göra mer nytta bland hans eget folk. Det var dom som behövde honom!

Kort efter att jag återvänt till Sverige dog Charlie, inte ens 50 fyllda. Det var tragiskt.

Minnet av honom finns kvar i den här skallran. Den är faktiskt tillverkad för en liten indianpojke som så småningom skulle läras upp i ceremonier, men jag fick den istället. Först när skallran är målad anses den vara "magisk" och kraftfull. Hoppas den lilla pojken fick en annan skallra....

Får väl skicka tillbaka den till Blackfoot, antar jag.

Många indianer skulle gå i taket om dom såg att jag hade den här.

Jag returnerar lite av mina grejor i taget, snart har jag väl fått tillbaka allt jag haft och ägt :)

Och det var dagens städning! Mitt skåp är rent och snyggt! Hurraaaaaa!
Nu känner jag mig så nöjd :)

Annika - som har landat på soffan med gott samvete

Ni som sett eller läst om vår film "Spirits for Sale" har säkert noterat storyn om örnfjädern som åker med mig runt i USA och till sist hamnar hos Arvol.

Och nuuuu ska jag berätta lite hemligheter för er. (hihi) När jag är ute och presenterar filmen får jag alltid frågan om varifrån fjädern kom från början. (Jag har skrivit om det här i boken "Den vita buffelkvinnans folk")

Jag fick den av en High Chaparral-indian (inte den seriösaste sorten) och var fullt medveten om att jag inte borde behålla den själv. Traditionella indianer anser att örnfjädrar inte ska ges till vita (det är fruktansvärt höga böter i USA och upp till fem års fängelse om en icke-indian innehar en örnfjäder.)

Och så blev det som det blev och Folke skrev ihop den underbara berättelsen om fjäderns färd tillbaka till den mest lämpliga person jag någonsin kunnat drömma om: Arvol Looking Horse.

Efter att vi gjort filmen tog jag kontakt med indianen som givit mig fjädern och frågade var den kom ifrån från allra första början. Det visade sig att han fått den av en medicinman i Kanada, som var en förkämpe för att skydda traditionella ceremonier. Han hade välsignat den och sagt att bara goda saker skulle komma från den. Och att innehavaren måste tala sanning - annars kunde han inte äga fjädern.

Dagen efter att jag gett fjädern till Arvol skulle han hålla i en Sundance i Kanada, bara några mil från där medicinmannen bodde. Fjädern hade gjort en STOR cirkel och plockat upp en filmproduktion på vägen, från en medicinmans hand till en annan. Och slutat vid utgångspunkten.

Fascinerande, va?

Annika - som undrar var fjädern är nu...kanske ute på en ny resa?

I South Dakota har jag en indiankompis som heter LaDonna. Hon är en bestämd kvinna, väldigt traditionell men underbart härlig.

I ett mail till en annan europé förklarar hon hur indianer presenterar sig för varandra. Vad säger man första gången man möts?

- Vilken stam är du inskriven i?

- Vilken familj är du från?

- Vilka är dina förfäder? (På båda sidor)

- Var bor du? Vilket reservat? Vilket landområde eller vilken stad?

- Vem fick du ditt namn av?

- Har din stam godkänt dig som medlem?

Ovanstående frågor är väldigt vanliga för många indianer och syftar till att ta reda på om man är stolt över sitt blod och sin familj. Är man inte det är något fel....

Jag tänkte på det när jag såg frågorna - hur otroligt olika våra kulturer är! Här i Sverige är den vanligaste frågan säkerligen: "Vad jobbar du med?"

Möjligtvis "Var bor du?" Men våra frågor syftar mer till vad personen i fråga gör än vem han är.

Annika - idag är det en gäääääsp-dag. Måste vara mörkret....

Filmvisningen är över och allt gick bra!

Först tittade jag på den nyöppnade utställningen om Nordamerikas indianer.

"INDIAN PRIDE"

Den här killen stod på vår "rollista" - den första indianen i rymden. Han fick ta med sig två saker i kapseln. Och han valde ett foto av sin familj samt en örnfjäder. Det hade varit väldigt roligt att knyta ihop hans fjäder med min fjäder på något sätt. Men nu blidde det Arvol istället.

John Herrington åker runt i skolorna och försöker ge unga indiankillar framtidstro - "Kan jag så kan ni!"

Sedan var det dags för framträdandet av Rosebud indianen Santee Spotted Tail. 30 minuters show. Och nu ska jag försöka säga detta LUUUGNT och FIIIIIINT så jag inte blir uuuuupprörd.: Santee skulle dansa. Salen var PROPPFULL av folk och det fanns inte ens sittplatser åt alla. Massor av barn var förväntansfulla.

Framträdandet började med en dam (icke-indian) som visade ett bildspel med foton på döda indianer. Foton som fanns i en bok som hon sålde. Damen pratade och pratade. Mer döda indianer. Tiden gick. När 10 minuter var kvar fick Santee komma in. Han pratade i sju minuter. Och dansade i tre. Sedan var tiden slut, damen tackade honom och folk fick gå därifrån.

Alltså - EXCUSE ME - låt för f-n killen dansa!! Han är ju champion, en helt fantastisk "grassdancer!" Låt honom berätta om sin kultur, sin dräkt, sin tradition och sitt folk!! LÅT HONOM FÅ EN HEL TIMME FÖR SIG SJÄLV!

Oj, jag glömde....han är ju "bara" indian....ja, shit, vad tänkte jag på....?!  Och vad hände med den underbara indiankvinna från South Dakota som var förpassad till "verkstan"?  Fick hon aldrig ens ikläda sig sin vackra dräkt? Inte ens säga ett ord inför folk?? "What the f-ck happened??!"

Jag tog tre foton på Santee. Alla blev oskarpa av någon konstig anledning. Men kolla orberna. Alltså - varför är det alltid massor med orber när jag ska visa "Spirits for Sale"?! Så mycket damm? Eller något annat....?

Filmvisningen gick jättebra i alla fall och jag fick en trevlig pratstund med jättegoa personer efteråt. Tack alla ni som kom och som tog er tid att prata lite!  Och tack till Nikeishas mormor som dök upp med väninna! Stor kram på er alla!

Annika - never again.....! (Men jag ska inte säga mer för jag försöker vara en snäll och vänlig människa. Arrrrgh!!) (Fniss)

Nu presenteras Etnografiska muséets program för kommande helg:

http://www.etnografiska.se/smvk/jsp/polopoly.jsp?d=1657&a=13253

På söndag 15.00 skall jag alltså närvara och presentera min film. Det ska bli jättekul och jag får hoppas att publiken blir stor. Kul att höra vad de närvarande indianerna tycker också.

Så kom dit, vet jag, om du är i närheten.... :)

Annika - som just kollat "Oskyldigt dömd" och snart tänker släcka lyset. Jag är verkligen trött på kvällarna när jag kör UGL-kurser!

Min underbara kompis - Andrew Thomas, Navajoindian. Jag och Folke fick var sitt kort med en hälsning på Navajo (eller Dinéh, som det egentligen heter) när vi filmade Andrew i hans lilla lya i Albuquerque, New Mexico. Nu sitter kortet på mitt kylskåp som ett minne. Jag förstår däremot inte vad det står. (Fniss)

(Hon som gjorde kortet stavade fel till "Andrew" - ser ni?? Lite pinsamt...)

(Kolla, jag har satt upp kortet med en magnet-viking, slog det mig plötsligt. Ser kul ut...)

Annika - slut på kafferasten (den blev LÅNG) och tillbaka till jobbet

För alla indianstammar i Nordamerika (så vitt jag vet) är salvia mycket heligt. Det bränns och används för att rena luften, saker, sig själv och bostäder.

När jag besökte Arvol Looking Horse förra gången fick jag som present en massa salvia plockad vid Piphuset, där "The Buffalocalfwoman´s Pipe" finns. (Och där kan vi prata om vibbar!!) Jag tog hem den, väl medveten om dess ofantliga kraft eftersom den plockats på Helig Mark. Sedan dess har den legat här, jag vill inte bränna den av någon anledning....

Under tiden har jag uppmärksammat mina indianvänners ilska över att icke-indianer får tillgång till t ex salvia och "sweetgrass" från deras trakter. Indianernas "medicin", som det kallas, får inte finnas i våra händer. Jag blev så "pissed off" på hela bråket, så jag beslöt att lägga all salvia jag fått i ett kuvert och skicka tillbaka den till en av dessa indianer. (Vad skulle jag gjort, liksom? Sagt åt Arvol: "Nää, du får inte lov att ge mig sånt här!!")

Men i morse fick jag en plötslig idé. Jag beslöt att offra salvian i offersjön vid Tanum. Våra förfäders heliga plats. Då skulle den inte längre finnas i mina händer och det skulle bli en gåva till De som hållt en hand över min bok.

När vi kom till offersjön blev t o m min kompis helt mållös. "OJ!! Det är så starkt här att det nästan är lite...otäckt!" sa hon andlöst. Och denna gång var det starkare än jag någonsin känt. Den sjön är så ofantligt speciell!

Jag offrade salvian till Oden och Freja och hoppas att den nu kommit i rätta händer. På sitt eget sätt....och hoppas att även mina indianvänner kan tolerera vad jag gjorde. (Fast jag vågar nog inte berätta, för det var ju egentligen "fel" gudar.)

Annika - som tyckte det kändes väldigt, väldigt bra! Och rätt!

 -------------

Här offrar jag åt olika håll:

(I den ihåliga trästubben bakom mig offrar muséet regelbundet mat och örter till gudarna.)

Mina varmaste tankar går till Arvol Looking Horse och Paula, Paula förlorade en dotter förra veckan. Hon var bara 23. Sedan tidigare hade dottern råkat ut för en olycka och fått en metallplatta inopererad i huvudet. Nu skedde en ny olycka med dödlig utgång. Paula hade just varit för att hälsa på sin äldsta son, som efter en trafikolycka fått en så allvarlig hjärnskada att han befinner sig på ett hem.

Arvol och Paula har haft så många olyckor runtomkring sig och så mycket tråkigheter. Jag förstår inte vad som händer!

Att Arvol skulle få en massa skit för att han kom hit till Sverige visste vi ju, men nu tror jag det blivit för mycket även för honom. Det troliga är att Sverige blev hans sista utlandsresa. Vi får väl vara tacksamma för att vi fick välkomna en stor man, innan det allmäna trycket gjorde att hans fredsbudskap inskränktes.

Annika - som skickar en varm tanke över Atlanten till mina vänner....