Sitter och tittar på ett TV-program, där huvudpersonen betonar hur viktigt det är att behandla alla andra på samma sätt som du själv vill bli behandlad. En gyllene regel, säger han.

Jag vet inte vem som hittade på den där regeln. Tydligen någon som trodde att alla andra var precis som han/hon själv. Tragiskt... :)

Behandla alla olika, brukar jag säga på mina föreläsningar. Vi har alla olika behov och förväntningar. Vi inspireras av olika saker. Ingen är den andra lik. Och jag hoppas att alla barn också behandlas olika. Hur skall de annars få bygga upp sina unika talanger och förmågor?!

Ibland går vårt jämlika samhälle överstyr i sin drift att ALLT och ALLA skall vara lika. Komma här och sticka ut...eller tjäna mer....eller vara mer framgångsrik....eller annorlunda....nä nä nä.

Behandla alla som dom unika människor dom är.

Och behandla dig själv på ett lika unikt och kärleksfullt sätt.

För det finns ingen som du i hela världen!

Annika - vilken tur vi är olika

Dagen hotade med att bli erbarmligt långtråkig.

Regnet vräkte ner.

Jag skurade golv. Regnet fortsatte att smattra.

Jag sorterade papper och planerade nästa kurs. Fortfarande regn.

Jag ringde kompis efter kompis för att prata bort en timme. Men ingen svarade.

Fast då hade regnet ÄNTLIGEN upphört och jag måste bara ut....UT!...vart än vingarna fötterna bar mig....

Dom bar iväg med mig på en nostalgirunda - "Back to my childhood".

D v s norra Guldheden.

Här bodde jag fram till dess att jag var sisådär nio år.

Dalheimersgatan 6 B. Sedan flyttade vi till Raketgatan så att jag kunde få ett eget rum.

Det låga vita huset var vår "mjölkaffär".

Så hette det på den tiden.

Och jag minns som i går allra första tillfället då jag fick gå och handla SJÄLV!

Jag stegade stolt iväg med en peng i handen medan mamma höll utkik i fönstret hela tiden. "Ett paket Gevalia!" sa jag och var SÅ stolt att jag kom ihåg vad jag skulle ha HELA vägen till affären. (Sisådär två minuters väg hemifrån.)

Ack, ja....

Här har jag byggt många sandslott.

På den tiden var det sand överallt. Nu är det gräs. 

Karusellen är borta. Blev väl för farlig....

Ser ni träden i bakgrunden?

Dom var en JÄTTE-stor spännande och mystisk SKOG när jag var fem år.

Konstigt. 

Så STOR den där skogen var  - på den tiden :)

Varför blir torgen så förbisedda och fula nu för tiden?

Längst bort till vänster låg bageriet. Jag älskade att gå dit med mamma för då fick jag en mazarin i handen. Mmmm, jättegott.

Torget var på den tiden sjudande, blomstrande, spännande och vackert med godisaffär, mjölkaffär, bageri, charkuteri, frisör (DEN finns kvar!), post och bank. Nu är så mycket igenbommat.

Det gamla vattentornet i Guldhedsbergen var lite mystiskt och kusligt när jag var liten. Det såg ut som ett spökslott.

Det är fortfarande lite kusligt...

För längesedan hyrdes det av en kille från Chalmers som hade det som skrivarlya.

DET kan jag tänka mig! Vad häftigt :)

Här har man en fantastisk utsikt.

Och där borta är ju MIN fästning :)
Där jag bor NU.

Kanske dax att vandra hemåt igen.... :)

Bye bye, Guldheden.

Annika - vandrar på minnenas aveny

Jag kommer inte upp ur soffan idag.

Jag har fastnat!
Allvarligt talat.....

Ute regnar det.

Inte bara regnar, det SPÖÖÖÖregnar!

Jag borde göra något. Vad som helst, bara något vettigt.

Eller inte.

Kanske ska göra något ovettigt?

Det här blogginlägget är bara så absolut onödigt.

Och jag sitter fortfarande fast i soffan.

Annika - kanske åtminstone skulle äta frukost....