Jag hade gärna lämnat bilen där den står. Men så kom jag på att det är städdag i morgon - och även om dom inte kan städa kommer dom garanterat att lappa alla bilar som står kvar.

Sagt och gjort. Jag sopade fram bilen och försökte ta mig ut. "No chance". Hjulen spann bara runt, runt. Helvete!! Ingen spade har jag, ingenting jag kan gräva med. Okej, alltså måste jag traska bort till Järnia på Järntorget och köpa en spade!

Precis när jag skulle ge mig iväg hörde jag något som skyfflade inne på gården till dagiset bredvid. Och där stod en man med en...tarrraaaa!.... SPADE.

  - Snälla! sa jag och försökte se hjälplöst kvinnlig ut. Kan jag få låna din spade i fem minuter bara?

  - Ta vad du vill ha i bilen! sa karln som hade en hel skåpbil full med redskap.

Hurra! Jag spadade och grävde och svettades och insåg att jag inte ALLS var så frisk som jag lurat mig själv att tro. Blev helt matt efter bara några spadtag. Woeeh, det här var nog inte bra! Gick tillbaka till karln och försökte se ännu mer hjälplös ut.

  - Du får betalt om du hjälper mig ut med bilen, sa jag bedjande.

Pengar löser alla problem!

Sedan spadade vi båda två. Grävde och grävde. Inte faaaaaan ville bilen rulla ut! Jag hatar dom här Anti-spinn bilarna, dom är helt värdelösa i snö!

Till slut fick den snälla mannen plus en annan man putta där bak och efter mycket gungande och ruckande gled bilen ÄNTLIGEN ut på gatan.

Nu har jag parkerat bilen på Skanstorget och tänker inte röra den en millimeter förrän det töar!

TACK TACK TACK jättegulliga proffs-skottaren (som t o m vägrade ta min lilla peng.) TACK "knuffaren" och TACK gamla mannen med käppen som hejade på med glada tillrop!

Annika - längtar efter mitt garage

Det blev positiva besked från tå-doktorn. Det går att operera och därtill är prognoserna goda.

Mitt problem består av att brosket i tålederna försvinner. Kroppen försöker ersätta det genom att tillverka mer ben, men följden blir bara att allt "växer fast". Genom en operation filar kirurgen bort det där extra benet och rensar i leden. Men ju mer brosk som försvunnit, ju svårare blir det givetvis att återställa tån.

Nu visade röntgenbilderna att den tå som var sämst faktiskt hade rätt mycket brosk kvar och det var ju jättebra!

Efter 1/4 skall jag få reda på när dom kan operera mig, så det blir sannolikt inte förrän i maj eller juni. Helkt okej. Det är lättare att hoppa omkring på kryckor när det inte är högar av snö ute!

Annika - kan snart vifta på tårna igen

I morgon ska jag ta mig till sjukhuset för att träffa tå-doktorn.

Nu ska jag alltså få veta om det går att operera eller inte och hur lång tid jag i så fall får vänta på operation. Spännande.

Hade tänkt ta bilen så jag slipper skumpa runt på spårvagnar.  Men när jag kikar ut genom fönstret inser jag att jag aldrig kommer att få ut den. Snöplogen har fått upp en snövall som täcker halva bilen. Och nån spade har jag inte.

Den får nog stå där tills det töar. Nån gång i mars.   

Eller så kan jag gräva med ett decilitermått. Ha ha ha.

Nä, jag behöver den inte förrän måndag, men nu ser jag att det ska komma fler snöoväder över helgen. Hrm....

Annika - jizzez, vad mycket snö det är!! Så ovanligt för att vara mitt inne i Göteborg

Men HUR klantig får man bli????!!!

Jag brände pizzan.

NÅN glömde ta ut pizzan ur ugnen i tid!

Alltså, jag satt i vardagsrummet och SKYPADE och JAG kan väl inte komma ihåg allt, va?! Inte när jag är mitt uppe i ett viktigt jobb och försöker föda fram ett embryo.

Himla dålig service här hemma nu igen. Trött jag BLIR! (Suck)

Slänger den svarta oaptitliga klumpen.

Letar i frysen.

Hittar en FINDUS plingmat.

Villintehanånjäklaplingmat! Villhapizzaaaaaaa!

Annika - Findus plingmat är det bästa jag VET!!!!  (mental träning) 

Det är finurligt med dagens teknik.

Jag ligger på soffan och jobbar. Just nu har vi möte på SKYPE.

En ny hemsida blir till (jösses, så många hemsidor jag har.)

Nu är det min snälla kollega Ulf som håller i sidan, så jag bara försöker bara bidra med goda idéer och texter. Vi jobbar väldigt bra ihop.

Snart ska vi sjösätta vårt nya företag. Nja, det är inte ett riktigt företag ännu - mer som en paraplyorganisation som vi ska jobba under tills dom stora kulorna trillar in. DÅ gör vi det till ett företag.

Snaaaaart kommer vårt lilla embryo att födas ut i den stora, stora världen.

Annika - gör pizza, har SKYPE-möte, skriver texter och kollar med förundran på all snö som vräker ner!

I natt sov jag två timmar, hostade tre timmar, sov tre timmar till och vaknade alldeles för tidigt. Försöker med tre kuddar, men hur lätt är det att sova när man håller på att bryta nacken? Bristen på sömn börjar verkligen hinna ifatt mig nu.

Egentligen har jag bara varit i sjuksängen (eller rättare sagt, i sjuksoffan) i tre dagar. Men det räcker för att jag ska bli extremt irriterad! Det är så tråååååkigt!

Inte tycker jag att det går framåt, heller. Det går mest runt i cirklar.

Infuensa är inte roligt och jag ångrar GRYMT (Ha ha) att jag inte tog den andra influensasprutan också, när jag ändå var igång med svinis.

Men, men....det är inte mycket att göra....jag fortsätter att hosta och snora ett tag till. Min kompis är inne på tredje veckan nu. Låter bli att tänka på det. Vill INTE veta!

Annika - oj, har inte druckit kaffe, det är därför jag är grinig :)

Ahaaaaaaaaaaa!!

Försökte alltså pilla ut alla dom där timmarna som flugit in i min dator - och KOLLA vad jag hittade!

PRECIS vad jag misstänkte!

Det sitter små människor INNE i datorn!

Det är dom som gör jobbet - och det är dom som tar tiden från oss!

Tycker mig se att dom också har datorer.
Är det små människor - ännu mindre, alltså - inne i deras datorer också?
Håller det på så i evighet?

Alltså, det här är ingenting att skratta åt för i går kväll såg jag ett program om forskare i USA som uppfunnit nanobilar. Dom åker omkring och plockar upp atomer. På ett enda hårstrå kan man köra 13.000 nanobilar. (!)

Kan dessa nanobilar åka omkring inne i vårt blodsystem och skjuta ner elaka virus? DET hade väl varit kul! Som en liten nanoarmé.

Annika - nu blev det jobbigt för min lilla nano hjärna....

Min kropp blir lite märklig när jag hamnar i sjuksängen.

Den får plötsliga behov - och dom behoven heter godis och kakor.

Den är absolut övertygad om att den inte KAN bli frisk om den inte får godis och kakor.

Jag vet ju att man ska lita på vad kroppen säger, men jag tror faktiskt att den försöker lura mig. För att kompromissa gav jag den idag en GB Sandwich till kaffet. Men inte blev jag friskare för det. Och inte minskade kroppens behov av sötsaker.

Hmmm, det här är lurigt.....

Annika - som bråkar med mitt inre