Jaha, då var det dags för kompisfika igen.

Ja, ni har rätt! Jag gör inget annat än fikar.

Jag har för många kompisar, har jag kommit på. När jag väl hunnit runt hela gänget har det gått ett halvår sedan jag fikade med hon som var först på listan. Och då måste jag ju börja om igen. Det tar aldrig slut.

Vis av erfarenheten i går med hur fullpackad innerstan är, beslutade Eva och jag oss för att undvika centrum. Och då blev caféet i Olskroken en bra idé.

Och för att då få bukt med "för-mycket perioden" (se förra inlägget) beslutade jag mig för att promenera dit! Jag hade ingen aning om hur lång tid det skulle ta, så jag chansade - och kom "i mål" en minut före utsatt tid. Haha!! Vilken tajmning! 50 minuter tog det mig i lugn promenadtakt. Skönt!!

På vägen gick jag förbi  Skansen Lejonet, fästningen som är "kompis" med MIN fästning (för er som inte känner till Göteborg). Fästningarna låg låååångt utanför stan då dom byggdes. Och se var dom hamnat nu. Mitt inne i "smeten".

(Här har vi haft många fester då jag jobbade på Atlas Resor!)

Kaféet är jättemysigt och det kändes skönt att ha "promenerat bort" ett antal kalorier. Då kunde man ju anfalla kakor och chokladbitar igen, menar jag. :)

Man måste ju hålla jämnvikten!

Annika - som i alla fall tog spårvagnen hem

Ah, vad jag blev trött.

Tog ett bubbelbad och förflyttade mig sedan till soffan.

Jag sover för mycket.

Jag äter för mycket.

Jag ser på TV för mycket.

Jag ligger på soffan för mycket.

Hur gör man för att stoppa denna "för-mycket-period?"   

Annika - varför blir det alltid så här varje jul?

En ung hemlös flicka sitter i min livsmedelsaffär och säljer Faktum (De hemlösas tidning).

Varje gång jag kommer in genom dörren fyrar hon av ett leende som kan smälta hela Antarktis och säger "Heeej!" När jag går ut fyrar hon av samma varma leende och säger "Heeej!". Igen. Så gör hon med varenda besökare. Varje dag. Hur många personer kommer in i Hemköp varje dag?

Hon är så vacker! Hon skulle kunna bli fotomodell. Hon är säkert inte en dag över 25. I motsats till andra Faktumsäljare som - helt förståeligt - ser deppiga och uppgivna ut, ser den här tjejen ut att älska världen och älska människor. Hon har en förunderlig karisma och värme som bara strålar runtomkring henne. Hon skulle vara en dröm för ett företag - som försäljare, receptionist, kundmottagare. Vad som helst.

Vad gör hon DÄR??! Varför är hon hemlös? Vad har hänt den här vackra, unga, strålande tjejen och vad är det som döljs bakom fasaden? Drogmissbruk? Eller har hon bara haft otur i livet? Kanske växt upp i ett söndrigt hem?

Jag köpte en Faktum av henne.

Sedan hade jag ju köpt det numret, så nästa gång gav jag henne bara pengar utan att ta en tidning.

Jag är fascinerad av henne. Jag vill veta mer - jag tror jag helt enkelt vill förstå.

Och nu undrar jag om hon har "skickats" till mig?

I samband med EMD:s konsert och skivalbum för Hemlösa i Stockholm började jag fundera på varför ingen gör en BOK för hemlösa? En bok full av "framgångshistorier", alltså berättelser från dom som har lyckats ta sig ur skiten. En bok med inspiration och lycka och positivitet, som skulle kunna vara en "spark i baken" på vem som helst - och med alla intäkter till Stadsmissionen.

"Skulle jag kunna göra en sån bok?" tänkte jag alldeles före jul. Varför inte? Skulle någon vilja hjälpa mig med det? Kanske samarbeta med artister? Med Stadsmissionen?

Två dagar senare satt den unga tjejen med det strålande leendet i min livsmedelsaffär.

Jag tror på tecken. Och jag måste fråga henne vem hon är.

Annika - med tusen miljoner idéer. Som vanligt.

Jaha, nu blev det ändrade planer....

Dagen skulle jag spendera med filmtjejen Antonie från Stockholm, hon som gör en dokumentär om ursprungsfolkens situation och därigenom har inkluderat mig och "Spirits for Sale". Hon är nämligen nere i Göteborg över helgerna för att hälsa på sin mamma.

Men stackars Antonie hade blivit vrålförkyld!

"Då vill jag inte träffa dig", sa jag kallt och okänsligt. :)

Hon ville inte träffa mig heller.

Så vi pratade en timme på telefon i stället. Vi har spännande planer som jag får återkomma till om det hela börjar rulla. Antonie gav mig också tips på hur jag kan gå vidare med "Kvinnan i Klippan" och försöka hitta nån som vill skriva manus. 

Nu ska jag faktiskt lägga på ett kol och inte bli "misshandlad" av filmbolag som lovar återkomma men aldrig återkommer. (Är det en trend i branschen? Varför kan man inte bara säga "nej, tack!" så VET man vad som gäller!)

Jaha...nu fick jag plötsligt en tom dag. Så vad ska jag göra DÅ?

Annika - travar nog ner till stan och byter en julklapp

Dezi och jag begav oss till Eriksberg, där vi skulle träffa tjejen som sålde en kista (inte en begravningskista utan ett "bord") på Blocket.

Vi kom dit alldeles för tidigt, så vi trotsade den tjocka dimman och snirklade oss ner till kajen. De gamla varvsområdena - Götaverken, Eriksberg och Lindholmen - har ersatts med boningshus. Dom växer upp som svampar ur jorden och varje gång jag kommer dit (så där en gång om året) blir jag helt mållös. 

Nere vid Sannegårdshamnen på Hisingen såg man stadsbebyggelsen på fastlandet blänka i dimman.

Älvsnabben, färjan som zick-zackar mellan Hisingen och centrala stan, kom in för dockning.

Till slut fick vi då kistan, pengar bytte hand och vi lassade in den i min bil. Med sisådär 5 cm till godo. Puh!  Man ska ha tur!

Därefter körde vi hem den till Dezi.

På väg upp till sonens lägenhet. Visst är kistan snygg??!

Dezi körde mig till Anna-Lena, som dukat upp så fint med alla rester som fanns kvar. Och TROTS att jag aldrig mer ville se julmat så åt jag....allt!. Och fick ner lite hembakade kakor och godis. Och lite mer godis. Puh...hur går det till?!!

Vi hade en jättetrevlig kväll men vid niotiden bröt jag upp för att ge mig hem i ösregnet. Det är halt som ffff-------n ute! Snön på gator och trottoarer har smält och sedan har det frusit på. Undrar hur många arm-och benbrott dom får in på akuten i natt? Och hur många bilar som åker i diket?

Kör försiktigt, folk!!!

Annika - i tryggt förvar hemma....

Jag kommer nog inte undan, märker jag....

Alldeles efter mitt förra inlägg ringde min kompis och bjöd mig på "julmiddag" i kväll. Eller rättare sagt, "äta-upp-alla-rester middag"!

Jaha....suck....jag som inte skulle ha mer Jansson och köttbullar. Men det är ju så trevligt att spendera kvällen med "tjejsnack", så vem kan säga nej?!   

Just nu väntar jag på sonen. Han har köpt möbler på Blocket och vill ha hjälp att få hem dom.

Och så var dagen fulltecknad :)

Annika - har skurat köksgolvet som såg ut som om en armé marscherat över det...

Men det var då en velig Vädergud!

Snö - tö - snö - tö - snö - tö....

Kan han/hon inte bestämma sig?!

Igår, när jag gick in i mataffären, hörde jag en dam säga till sin man: "Ska vi äta Jansson IGEN?!"

Ja du, damen, du är inte den enda som tänker på det där sättet!

Det blir INGEN julmat för mig idag. Ingen alls! Vill inte ha mer köttbullar och lax och rödbetssallad just nu. :)

Annika - åt i alla fall upp laxen igår, men Jansson tar visst aldrig slut