På allmän begäran tog vi en och en halv timme lunch idag.

Jag åt snabbt och fick en hel timme över till promenad.

MÅSTE ut bland träden! MÅSTE in i naturen!
Jag får abstinensbesvär när jag inte blandat min egen själ med naturens själ på över en vecka.

Jag strövade omkring på måfå - och plötsligt befann jag mig vid liftbanan.

Oj, så högt berget är.

Den här backen var MYCKET brantare i verkligheten än vad bilden visar.

Och därmed gick mitt "utmaningsadrenalin" igång.

Kan man ta sig till toppen?

Hinner jag? Orkar jag?

Det var längesedan jag pustat och stånkat och stönat så mycket.

Mina lungor höll på att sprängas.

SHIT, vad jobbigt det var!

Men jag klarade det!!!

Wooooeh!

Och sedan vände jag mig om och såg att det verkligen var värt mödan!

Här är SÅ vackert!

Nedfärden gick mycket fortare än jag trott. (Den brukar göra det)

Mitt i backen halkade jag på blöta löv och konstaterade att min täckkappa är ett utmärkt transportsätt om man vill gliiiiiiida nerför. Vilket jag gjorde :=)

Kom tillbaka tio minuter innan kursen började med lerig kappa och ännu lerigare skor, som jag fick rusa in på toa och skölja av.

Men det var det värt!

Annika - har upplevt naturen igen. Och hon är lika underbar som alltid

Visst är det fint?!

Vi bor i små stugor, två och två, en bit härifrån.

Ännu har jag inte hunnit utforska omgivningen. Hoppas jag hinner gå ut en stund efter lunchen, för här är det vackert. Tror jag.

Isaberg är en skidort med störtloppsbana och lift, så utsikten BORDE ju vara videunderlig om man lyckas ta sig upp till toppen.

Och idag regnar det faktiskt inte. Halleluja!!!

Annika - som har satt deltagarna på grupparbete i en timma