Foto: Ian Cameron

När jag höll mitt lilla improviserade tal hos Amnesty in London, råkade jag även ta upp frågan om att två länder fortfarande inte har bett sina ursprungsfolk om ursäkt: USA. Och Sverige. Sverige har ett flertal gånger fått varningar och påtryckningar från FN om att vi behandlar samerna inkorret, att vi inte följer de riktlinjer som finns i FN:s stadgor.

I MITT huvud tycker jag en ursäkt är viktig. Inte för att det ändrar något och inte för att det nödvändigtvis innebär att ursprungsfolken får det bättre. Men när vissa länder hårdnackat vägrar att säga "förlåt för vad vi gjort!" tycker jag att det är urdåligt.

Efter mitt lilla tal tog ordförande till orda och krasade sönder det jag hade sagt. Ett "förlåt" innebar i själva verket att man godtog rätten att förgripa sig på ursprungsfolk, sa han. Man legaliserade övergreppen.

Jag har funderat på hans uttalande - som många i publiken nickade åt - och inte riktigt fått ihop det i min skalle. 

Innebär det alltså att länderna som INTE bett om ursäkt - d v s USA och vi - därmed har föregått med ett gott exempel?

Tänk så olika man kan uppfatta ord och uttalanden.  Och så totalt fel det kan bli. Jag försöker verkligen förstå varje gång sådana här "krockar" inträffar, dels för att jag älskar allt som ställer mina egna åsikter och uppfattningar på spets, dels för att jag vill försöka förstå andra kulturers tankesätt.

Jag har ju hört många indianer säga att dom ALDRIG skulle be om ursäkt (det finns även en scen i vår film med ett sådant uttalande)  och att det ordet inte ens finns i vissa indianspråk. Och nu börjar jag förstå att det har en helt annan mening!

Annika - inte alltid så lätt att kommunicera med andra kulturer!

I min "mogna" (hrm) ålder hittar man dagligen nya rynkor och nya gråa hår.

Och nya krämpor.

Jag funderar ofta på folks inställning till att bli gammal.

En av mina väninnor (i min egen ålder) konstaterar ständigt att det "inte är mycket tid kvar" eller att eventuell trötthet beror på åldern. Håglöshet och likgiltighet beror också på att hon blivit gammal. Det är liksom bara "kört".

Själv tror jag att man är PRECIS så gammal som man känner sig!! Visst, jag är trött av och till, men herregud - hur trött var man inte som tonåring? Och när jag gör något spännande som jag brinner för är jag inte ett dugg trött. Tvärtom! Jag orkar hur mycket som helst!

Att bli äldre är obligatoriskt men att "bli gammal" är frivilligt!

Annika - som tror man ska hålla fast vid sina drömmar och kämpa för sina mål hur gammal man än blir!