Här bor jag :)

Hur jag kom hit är ett mysterium.

Jag trodde faktiskt TomTom hade fått härdsmälta.

Han tog mig ut och in och vänster, höger och sväng och sväng igen....rätt in i "nowhere-man-land"!

Men se - helt plötsligt var jag framme! Vid konferensstället.

Som ligger just där, i "Nowhere-man-land." Här finns - ingenting!

Jag hade en halvtimme på mig innan maten, så jag slängde in min väska och gav mig ut i skogen.

Och...alltså....vad ÄR det här för plats???!!

Nu ska jag vara så där flummig som jag är ibland.

Men den här platsen....herregud, vilka vibbar! Eller energier! Eller något.

Det var som att gå rätt in i en trollskog, där massor av människor kikade fram mellan träden. Fast jag var ju ensam. Bara jag och en liten fågel, som följde mig vart jag än gick. Ändå var jag inte ensam.

Jag kom till en liten sjö, sedan hann jag inte gå längre.

Det får bli en annan gång.

Dessa konstiga högar.

De ser inte naturliga ut.

Gravhögar?

Är detta en stor gravplats?
Vad har hänt här, egentligen?

Jag måste tar reda på detta.

Vem vet - kanske hamnade jag av en...host, host..."tillfällighet" på platsen för min nya bok?

Men i morgon ska jag jobba med ledningsgruppen, så nu får jag väl skärpa mig lite och kolla kursmaterialet. Småfolket i skogen får vänta... :)

Annika - åh, vad bra mitt nya mobila bredband fungerar här ute i ödemarken. :)

Foto: Ian Cameron

ÄNTLIGEN!

Upp, upp och iväg.....

Vad jag har längtat efter det här:

bilar/tåg/flyg

ändlösa vägar

hotellrum

nya sängar

genom Sverige, över böljande kullar, genom skogar, över floder, mellan hus och gator, ankomsthall, avångshall och sedan....

.....nya människor!
Massor med underbara, varma ansikten och leenden

Förväntansfulla ögon

Skratt, insikter, åsikter, kommentarer, diskussioner

Kanske någon eller några som fick de där orden de behövde

Lite inspiration. Eller motivation. Det räcker långt!

Jag får tillfälle att sprida mina ord överallt.

Det är verkligen en ynnest.

Jag är och förblir en vagabond "in disguise" och nu får jag äntligen ge mig ut på vägarna igen.

Yeeeehoooooo!

Annika - alldeles snart på väg till Skåne

I våras höll jag på att klättra på väggarna.

Ingenting hände.

Dött som i graven.

När det väl drar igång kommer väl allt att hända samtidigt, tänkte jag.

Japp.

Det finns nog någon universiell lag för sådant där.

Allt eller ingenting. 

Kollar min planering nu och tänker - OJ. Nu är det nästan fullt till slutet av oktober, precis när jag ska iväg till London för vår engelska filmpremiär :)

I våras nästan skrek jag efter jobb.

Nu har jag just sagt nej till två jobb som krockat med annat.

Blir man trött, eller?!

Dessutom har skolan i Uddevalla hört av sig. De där som hade fått ett stipendium för att arbeta med hällristningar. En utbildningsdag kopplat till projektet är planerad i oktober och eventuellt får jag följa med. Det hade varit jättekul.

Jag vet inte hur jag ska få klart allt material jag behöver skicka till min USA-agent! (Vad läckert det lät att säga det! Jag säger det en gång till: "Min USA-a-g-e-n-t-----)

Det får vänta. Vallda-filmen får vänta. Jag lägger allt möjligt på vänt till min nästa "dipp".

Annika - planerar och strukturerar och funderar