Jag ska på pannkakslunch.

Det är ju torsdag :)

Någon gång under dagen lär Mr. Banfield dyka upp på väg mellan England och Karlstad. Så jag är på "stand-by" för en kaffe eller en middag eller en pratstund eller när det nu är han tänker dyka upp.

Håller samtidigt på att planera morgondagens filmäventyr med prällen och Folke. (Mer om det senare).

Och så plockar jag fram material för kursen jag ska ha om två veckor.

Måste kopiera och planera ifall jag ska vara på landet nästa vecka.

Måste också träffa Dezi så att jag får min bil.

En hel del småsaker att göra idag, alltså.

Annika - som försöker samordna dagen

ALLT går att fixa!
Bara man tror på att det är möjligt!

Hade en härlig dag på stan med min underbara väninna. Hon ger mig så mycket kraft och energi och varje gång jag träffar henne känner jag "Nu katten ska ni få se vad jag kan åstadkomma!" 

Jag hoppas känslan är ömsesidig, men det påstår hon att den är. Att jag alltid säger rätt sak vid rätt tillfälle, som om jag vore synsk. (Ja, men det ÄR jag....) (Skratt)

Avslutade kvällen med ett samtal till min underbara nyfunna skådisvän i Los Angeles, Maria.  Hon har skickat mig förslag på agenter, de största i Hollywood, som jag nu ska skriva till. Och hon har lovat göra allt hon kan för att hjälpa mig lyckas "over there".

Jag sitter här och tänker att HUR stora är oddsen för att jag skulle råka fika med min härliga kompis Marie (vi träffas inte så väldigt ofta) innan jag stack iväg till USA. Hon råkar komma på att hon har en kompis i Los Angeles. Som råkar jobba inom filmbranschen. Som råkar vilja träffa mig och som råkar visa sig vara något av en tvillingsjäl??!

Saker händer av en orsak.

Jag tror det.

Verkligen.

När dörrar öppnas är det bara att ta steget rätt över tröskeln även om man inte vet vad som finns på andra sidan.

DET steget - den gesten av tillit till "något" som öppnade dörrarna - är allt som krävs. Så enkelt är det. Och så svårt.

Många stannar på tröskeln. Eller ser inte den öppna dörren.

Nästa gång DIN dörr öppnas - stanna upp, titta på den, kliv över tröskeln och TRO på det som finns på andra sidan.

Det är då mirakel händer :)

Annika - fick ett filosofiskt anfall

Ingen idé du försöker, kisse....

DOS är och förblir ett mysterium för dom flesta av oss.

God morgon!
Eller god förmiddag, ska jag väl kanske säga.

Tänk, nu är det onsdag igen och jag har varit hemma i en hel vecka.

Tiden flyger iväg.

Idag ska jag fika i stan med en kompis som försökt hjälpa mig med kontakter beträffande alla mina galna idéer. Camilla är så jättego!

Jag ska också träffa en av alla de personer som ringer eller mailar om Svarta Katten-trilogin.

D v s att dom inte kan få tag i böckerna.

Jag har förgäves försökt få katten att dö!
Ska inte trycka upp fler böcker. Det hade jag bestämt mig för för några år sedan. Anledningen är att jag måste trycka minst 200 stycken av varje bok och jag vill inte bli liggande på ett stort lager som jag kanske inte blir av med.

Men folk är sååå enträgna och tjatar och tjatar. Och det måste ju vara en vink om att katten fortfarande har viktiga budskap och inte alls vill bli bortskuffad i ett mörkt hörn.

Ska kolla om jag kan hitta tryckerier som kan trycka färre exemplar, men fortfarande med god kvalitet.

Har nämligen inte lyckats hitta några sådana hittills.

Har ni förslag får ni gärna höra av er.

Annika - som tycker det känns kyligt där ute...brrr.....

Tänk att man kan bli så trött av att posera en hel dag!

Faktiskt jobbigare än jag trodde.

Vi var fyra stycken - Ronny, Susanna, Bengt och jag - som dök upp på Carlanderska sjukhuset och hälsade på gänget från reklambyrån Ellermore. Susanna och Ronny skulle spela sjuksköterska resp läkare medan jag och Bengt var vårdtagare. Och det var fyra scener vi skulle göra.

Första scenen låg jag i sängen (ha ha ha, skööönt) i en timme med en läkare som lutade sig över mig.

Scen två var i en fåtölj i hemmamiljö där en sjuksköterska gav mig ett glas vatten. Där fick jag vara lite finare och behövde inte se så sjuk ut. (Ler)

Scen tre satt jag i en rullstol och skulle ha nån form av kontakt med han/hon som sköt mig och det var lättare sagt än gjort utan att vrida nacken ur led. Och utan att bara visa ögonvitorna......

Och slutligen scen fyra skulle jag bli sisådär 90 år och stappla fram i en korridor med en läkare som stöttade mig. (Min praktscen - alla blev fascinerade av hur gammal jag såg ut. Det är alltså där min talang ligger: att se döende ut!) (Suck)

Vi höll på i sju timmar och bytte roller hela tiden.

Det var bara att posera och följa instruktionerna:
"Titta mer åt vänster! Ner med huvudet! Upp med foten! Stryk undan håret! Le! Se allvarlig ut! Le igen! En centimeter till höger...."

Stackars alla sköterskor och operationspersonal som försökte springa mellan våra strålkastare, sladdar, kameran och poserande modeller. Jösses!! De klagade inte en enda gång när vi lade beslag på hela korridoren!

Detta ska bli reklam för ett nytt silikonförband som gör att det inte kommer att bli lika smärtsamt att lägga om sår. Produkten och därmed vår reklam lanseras av Mölnlycke Health Care i USA i höst (kolla, nu hamnar jag i USA IGEN! Det är nog ett tecken.) Sedan ska plåstret - och VI - ut i hela världen och hamnar väl även här i Sverige så småningom.

Jag och Ronny - min snälla läkare -  poserar innan vi ska in framför kameran. Den ANDRA kameran, alltså.

Vi satt och drack Loka medan teamet riggade upp all utrustning för rullstolsscenen. Och sedan var det klart:

Patrik till vänster är Art Director - eller AD, som det heter - och är den som är chef över det här uppdraget. Han beslutade hur vi skulle posera och gav sig inte förrön han var nöjd med varje scen.

Här instruerar han fotografen, Josefin, samt modellerna på bilden.

Till vänster skymtar Linda fram. Hon är från reklambyrån och håller i - allt!! Prylar, tider, bokningar, modeller m.m

Till höger står Ronny och väntar på sin entré i bilden och bakom honom skymtar en tjej fram. Hon är representant från Mölnlycke Healthcare. Har tyvärr glömt hennes namn.

Här kollar Patrik och Linda bilderna på laptopen för att se vilka ändringar som skall göras. Det är ju SÅ praktiskt med digitalkamera och att man kan se bilderna direkt på skärmen!

Våra käcka och supertrevliga modeller. Glada och pigga och inte alls så sjuka....

Efter fotosejouren hämtade Dezi mig och vi tog en fika och lite mat på Västra Hamngatan.

Jättekul dag. Hoppas det blir modelluppdrag!

Annika - nöjd patient som glatt hoppade ut ur rullstolen och skrek: Jag kan gå! Jag kan gååå!

Nu har jag fått lite mer info om fotojobbet i morgon.

Det är för Mölnlycke Health Care och jag ska fotas tillsammans med en karl som kommer från samma modellagentur som jag, ModelOne.

Fotograferingen blir på ett sjukhus.

Hoppas jag får vara patient så jag kan ligga i sängen hela dan.

Passar mig perfekt :)

Skall iväg tidigt i morgon, så rapport kommer i morgon kväll.

Annika - "the lensflee". Översättning: linslus

120:- i en indisk affär runt hörnet där jag bor.

Perfekt.

De duger väl som inneskor?

Glad i hågen efter min lilla shoppingtur tänkte jag ta en powerwalk. Måste komma igång med träningen nu igen efter alla "American pancakes".

Kommer till Slottsskogen - och vad ser jag? Min väg är avspärrad med en grind! Hela jäkla Slottsskogen är avspärrad.

Alltså, det är musikfestivalen Way Out West på fredag.

På FREDAG!

Det är ju evigheter dit.

Men va fffff...., arrangörer. Ni kan för katten inte spärra av min träningsrutt!

Vad då "ta en annan väg"?
Hallå, min powerwalksrunda är inarbetad sedan över ett år och går absolut inte att förändra!

Jag är faktiskt en "citizen i Linnéstan", jag har faktiskt mina "rajts" jag också! Vart ska jag klaga?

Suck.

Inga poweralks på en vecka.

Mina American Pancakes kommer att cemeteras fast runt midjan.

För alltid.

Annika - bäst att äta lite mer pancakes för att jämna ut kalorierna