Ända sedan jag var liten har jag suttit på denna speciella plats.

Min far gjorde verkligen sitt stjärntecken - Stenbock - rättvisa. Det gick inte en dag utan att han var uppe i bergen. Ibland i timtals. Som riktigt liten brukade han bära mig på ryggen över de värsta klyftorna. De där timslånga vandringarna med min pappa över oändliga berg var underbara stunder för mig.

Vi satt här uppe tillsammans, varje kväll, och såg miraklet när solen gick ner i havet.

Nu är min pappa död.

Men jag går till samma plats.

Gång på gång. Varje sommar.

Jag sitter där i timtals.

Mina förfäder tyckte tydligen också att denna plats var speciell.

Här byggde dom sitt röse.

Ett minne efter dom som var före mig.

Här satt jag när jag fick till mig att skriva böckerna om Svarta Katten.

Här fick jag "veta" att jag skulle skriva en bok som hette "Kvinnan i Klippan"

Här fick jag idén till filmen "Spirits for Sale"

Och här började mitt engagemang för att hjälpa Nordamerikas indianer.

Allt viktigt som jag startat i mitt liv har haft sitt ursprung här.

Här får jag till mig allt.

All kraft jag behöver.

Och alla budskap.

Här är jag alltid ensam - bara havet och vindarna och graniten och fiskmåsarna.

Det är ödsligt. Och kargt. Och utsatt. Och helt underbart.

Om man går lite längre bort får man syn på "husen" som min mamma och hennes syskon byggde.

Stenarna bildar två hus med olika rum, som man kan gå in i.

På den tiden bestod leksaker av kottar, stenar, kvistar och allt annat som naturen kunde erbjuda.

(När forskarna upptäcker denna plats om 500 år kommer dom att fastslå att det varit en gammal offerplats med märkliga ritualer. :) )

När jag var liten var det alltid folk uppe i bergen.

De äldre släktingarna klättrade upp på toppen, satte sig en stund för att filosofera, söp in Moder Jords skönhet.

De hade en annan form av närhet till naturen, för dom var ju beroende av henne.

Idag är det ALDRIG någon här uppe! Aldrig!

Bara jag och min son.

Barnen på landet spelar TV-spel eller kör "hopp-och-studs-båtar".

Bygga låtsashus med stenar långt, långt här uppe i "ödemarken" finns inte ens i deras tankar.

Inte ens DOM - barnen - är uppe i bergen längre.

Vad hände?

FRIHET!

Jag undrar, när jag sitter här, varför ingen av alla dessa människor som kryllar nere vid badstranden kommer upp hit?

Dom bor ju här hela sommaren.

Inte en enda som tar tillvara på skönheten, stillheten, miraklen och den eviga frihetskänslan här uppe.

Det betyder väl inte så mycket för dom, inte lika mycket som grillfester och TV.

Det är nog jag som är lite "konstig".

Eller "annorlunda", skulle jag kanske säga.

Jag fortsätter att sitta på min kraftplats, laddar batterierna, pratar llite med bergen och fiskmåsarna och vindarna.

Vi har ju en symbios, en vänskap, som sträcker sig 50 år bakåt i tiden.

Och kanske ännu längre.

Långt, långt tillbaka när mina förfäder byggde sina bronsåldersgravar.

Och jag tänker på alla släktingar som nu är döda. Dom som ligger vid Askums kyrka. De satt också här uppe, lämnade spår efter sig. Dom hyllade naturen på sitt eget sätt.

Det är en tradition som gått i graven.....

Annika - tillhör tydligen ett utdöende släkte (skratt) Men min son tar å andra sidan vid.... :)

God morgon!

Ingen terass med havsutsikt att sätta mig på denna morgon.

Buhu!

Sätter mig på min balkong istället och stirrar in i betongväggarna.

Fast det är också spännande.

Där innanför finns en massa människoöden. En massa.

Undrar vem kvinnan är som tvättar kläder varje morgon och hänger ut till tork. VARJE morgon!

Den gamla mannen som alltid vattnar och ansar blommorna i balkonglådorna, vad söt han är! Han är nog änkling, stackarn.

Killen som äter frukost på balkongen - han studerar nog. Ser ut som sådan. (Hur ser man ut då?)

Snart kommer vintern och alla stänger sina dörrar.

Inga blommor på balkongen.

Ingen tidig frukost i morgonsolen.

Och ingen "jag" i en vilstol med en bok i handen.

Fast då händer ju andra spännande saker.....

Annika - lite äckligt positiv i dag. Fick en dos från mitt kraftställe i går

Vår lilla stuga som min morfarsfar byggde c:a 1870.

Här föddes mina förfäder....och här dog dom.....

Vår lilla vik.

Det bruna huset längre upp till höger är mina kusiners.

När jag var barn var alla släkt med alla här i området.

En promenad längs stranden.

Min morfarsfar och mor plöjde åkern - som idag är en vildvuxen äng - och hade en ladugård med djur. Frukträd, bärbuskar och det var allt man levde på.....

Sedan kom stenhuggeriet som gav jobb åt många.

Utsikt från bergen.

I horisonten går färjan över till Bohus Malmön.

Annika - som njuter av att vara mitt i naturen, speciellt där man själv har sina rötter

Min lilla son slet hela helgen med friggeboden.

Roy, vår granne, hjälpte till med stommen och med taket.

Och till slut blidde det ett riktigt fint litet hus!

Klart!

Nja, inte riktigt.

Taket skall täckas med papp och sedan skall huset målas.

Men det värsta är gjort och killarna täcker huset med plast tills dess att dom kan fortsätta med resten.

(Det är inte huset som lutar - det är jag. Hehe)

3.900:- kostar en sådan här liten stuga.

Inte dumt, va?

Annika - som ska visa fotona för mina barnbarns barn när dom undrar "VEM gjorde det här lilla huset?"

Vi körde hem sent idag.

Min son ville så gärna bygga klart friggeboden, så jag har serverat honom och grannen - som hjälpte till -  frukost, kaffe, middag, kaffe....och lite mer kaffe, så att dom orkade fortsätta bygga.

Som ni märker är könsrollerna cemeterade i vår lilla familj. (Skratt)

Det är HELT okej. Jag gillar inte alls att spika. Förresten får jag inte lov att spika, för karlarna tror att det blir fel!! (Det blir det ju också)

Så jag håller mig till köksregionerna.

Det har varit en härlig dag, en hel del moln men ändå varmt.

Jag har besökt MIN plats.

En plats där jag får alla budskap jag behöver, min personliga kraftplats.

Ska komma tillbaka till det i ett senare inlägg.

Just nu blir det bara en kvickis eftersom en av mina favoritkarlar är på TV.

Sherlock, heter han.

Återkommer med foton från "på-landet-dagarna."

Annika - studsar ut i köket för att göra en kopp te innan Mr. Holmes drar igång

Har just kommit hem från våra grannar, d v s min mamma kusin och hennes man, där vi ätit en supergod middag.

För ett tag sedan fick jag en present av en jättetrevlig man - en köttbit.

Jo, ni hörde rätt.

Jag får inte blommor och parfym av män, jag får....hrm...kött!!

(Freud skulle gottat sig åt denna information)

I alla fall så var köttet av den där typen som inte ens finns att få tag i i affärerna med en prislapp som ingen vanlig Svensson ens skulle fundera på att öppna plånboken för. Och eftersom jag inte ville sitta och äta min köttbit - som var STOR och LÅNG - ensam, så föreslog jag att min släkting som är en ypperlig kock skulle tillreda den åt oss.

Skälet att jag inte själv bjöd in grannarna är att vår spis här på landet inte är lika exklusiv som köttet. Ugnen funderar några timmar på om den ska bli varm. Och sedan bestämmer den sig för att bli ljummen.

I alla fall var middagen SUPER god!

Till efterrätt fick vi hemmagjorda petit chaux med grädde och chokladsås.

Sedan skulle Dezi och jag hitta vägen hem i kolmörkret och det gjorde vi under ett stort antal fnitterattacker. (Ändå hade jag bara druckit apelsinjuice.)

Nu är vi trötta och mätta och Dezi ligger på soffan och ser på Schwarzenegger - som inte är min favorit. Därför bloggar jag istället :)

Annika - sista kvällen på landet

Jag har förtvivlat försökt "döda" min trilogi om Svarta Katten.

Men katten vill bara inte dö.

Under de senaste månaderna har jag fått mer samtal och mail än jag kan räkna från folk som frågar efter böckerna och letar efter dom överallt.

Jag hade aldrig trott att intresset skulle flamma upp så enormt. Det är ju många år sedan jag skrev böckerna. Å andra sidan, många böcker blir ju aldrig gamla eller "omoderna". Dom kan leva i evighet.

Det finns väl en mening med det här, tänker jag.

Kanske budskapet behövs nu mer än någonsin.

För varför har det plötsligt blivit en sådan enorm efterfrågan igen??

Jag kommer att trycka upp del två och tre.

Del ett finns på Damns förlag. Förlaget har sålt slut på första upplagan och vägrar trycka fler böcker, det är jättetråkigt.

Men alla ni som hört av er - håll ut.

Böckerna kommer ut på nytt.

Annika - som upplever kattens fjärde liv. Eller femte. Eller sjätte.

Det finns djur i naturen!

Jo, säkert....

Under vårt körsbärstäd finns en orm, i alla fall i förrgår.

Jag var bara en halvmeter från att trampa på honom.

Jag gillar ormar.

Jag hade gärna tagit upp Mr. Orm och gosat med honom ett tag, men jag vet inte om Mr. Orm hade gillat det.

Efter "the close-to-death" incidenten i South Dakota för några år sedan har jag fått lite mer respekt för de vilda sakerna i gräset.

Då var jag en meter från att trampa på en skallerorm.

Han hade rest sin stjärt och skallrade precis så där som dom gör i gamla västernfilmer.

"Va ä de som låter?!" sa jag glatt (och korkat) och bekräftade alla fördomar som finns om stadsbor. Och därtill en falsk blondin.

Indianhövdingen, som nästintill satt foten på skallerormen, skrek åt oss att stå stilla.

De där tjugo sekunderna, när jag stod och stirrade på mina sandaler (!) och stjärten på en orm - en väldigt pissed off orm - fick jag en nära-döden-upplevelse. Det händer saker i huvudet på en när man inser att en avlång skallrande sak i gräset har ens liv i sina händer. Tänder. 

Mr. Snake bestämde sig för att låta de korkade svenskarna vara ifred och ringlade snällt iväg.

Så - anyway - när jag nu för tiden ser en snok under mitt körbärsträd har jag inte lika stor lust att gosa med den som jag hade förr i tiden.

Då är det mycket trevligare med "Lilla Skutt" som alltid sitter vid våra grannars grind. Honom vill jag GÄRNA gosa med.

Annika - får köpa mig ett gosedjur istället....