Har just kommit hem från våra grannar, d v s min mamma kusin och hennes man, där vi ätit en supergod middag.

För ett tag sedan fick jag en present av en jättetrevlig man - en köttbit.

Jo, ni hörde rätt.

Jag får inte blommor och parfym av män, jag får....hrm...kött!!

(Freud skulle gottat sig åt denna information)

I alla fall så var köttet av den där typen som inte ens finns att få tag i i affärerna med en prislapp som ingen vanlig Svensson ens skulle fundera på att öppna plånboken för. Och eftersom jag inte ville sitta och äta min köttbit - som var STOR och LÅNG - ensam, så föreslog jag att min släkting som är en ypperlig kock skulle tillreda den åt oss.

Skälet att jag inte själv bjöd in grannarna är att vår spis här på landet inte är lika exklusiv som köttet. Ugnen funderar några timmar på om den ska bli varm. Och sedan bestämmer den sig för att bli ljummen.

I alla fall var middagen SUPER god!

Till efterrätt fick vi hemmagjorda petit chaux med grädde och chokladsås.

Sedan skulle Dezi och jag hitta vägen hem i kolmörkret och det gjorde vi under ett stort antal fnitterattacker. (Ändå hade jag bara druckit apelsinjuice.)

Nu är vi trötta och mätta och Dezi ligger på soffan och ser på Schwarzenegger - som inte är min favorit. Därför bloggar jag istället :)

Annika - sista kvällen på landet

Jag har förtvivlat försökt "döda" min trilogi om Svarta Katten.

Men katten vill bara inte dö.

Under de senaste månaderna har jag fått mer samtal och mail än jag kan räkna från folk som frågar efter böckerna och letar efter dom överallt.

Jag hade aldrig trott att intresset skulle flamma upp så enormt. Det är ju många år sedan jag skrev böckerna. Å andra sidan, många böcker blir ju aldrig gamla eller "omoderna". Dom kan leva i evighet.

Det finns väl en mening med det här, tänker jag.

Kanske budskapet behövs nu mer än någonsin.

För varför har det plötsligt blivit en sådan enorm efterfrågan igen??

Jag kommer att trycka upp del två och tre.

Del ett finns på Damns förlag. Förlaget har sålt slut på första upplagan och vägrar trycka fler böcker, det är jättetråkigt.

Men alla ni som hört av er - håll ut.

Böckerna kommer ut på nytt.

Annika - som upplever kattens fjärde liv. Eller femte. Eller sjätte.

Det finns djur i naturen!

Jo, säkert....

Under vårt körsbärstäd finns en orm, i alla fall i förrgår.

Jag var bara en halvmeter från att trampa på honom.

Jag gillar ormar.

Jag hade gärna tagit upp Mr. Orm och gosat med honom ett tag, men jag vet inte om Mr. Orm hade gillat det.

Efter "the close-to-death" incidenten i South Dakota för några år sedan har jag fått lite mer respekt för de vilda sakerna i gräset.

Då var jag en meter från att trampa på en skallerorm.

Han hade rest sin stjärt och skallrade precis så där som dom gör i gamla västernfilmer.

"Va ä de som låter?!" sa jag glatt (och korkat) och bekräftade alla fördomar som finns om stadsbor. Och därtill en falsk blondin.

Indianhövdingen, som nästintill satt foten på skallerormen, skrek åt oss att stå stilla.

De där tjugo sekunderna, när jag stod och stirrade på mina sandaler (!) och stjärten på en orm - en väldigt pissed off orm - fick jag en nära-döden-upplevelse. Det händer saker i huvudet på en när man inser att en avlång skallrande sak i gräset har ens liv i sina händer. Tänder. 

Mr. Snake bestämde sig för att låta de korkade svenskarna vara ifred och ringlade snällt iväg.

Så - anyway - när jag nu för tiden ser en snok under mitt körbärsträd har jag inte lika stor lust att gosa med den som jag hade förr i tiden.

Då är det mycket trevligare med "Lilla Skutt" som alltid sitter vid våra grannars grind. Honom vill jag GÄRNA gosa med.

Annika - får köpa mig ett gosedjur istället....