Jag fick en liten nostalgiattack när jag skrev det förra inlägget.

Det där med att hoppa fallskärm måste jag få utveckla.

Jag bodde nämligen i England på den tiden. Engelsmän är "crazy"!

Hela landet är "crazy"! Det är därför jag bodde där i nästan tio år. Jag passade in, helt enkelt... :)

Nu vet jag inte hur lång fallskärmsutbildningen här i Sverige är - men när jag gick utbildningen i England var utbildningen en dag. En dag! (Går det så går det, liksom....)

Jag minns det som i går. Vi hade en himla snygg hoppinstruktör från RAF (Royal Airforce) som lät oss ligga på magen och spreta med benen. Om man inte spretade tillräckligt mycket gick han runt och sparkade isär benen och skrek "WIDER!"  Det var himla kinky och alla tjejer blev förälskade :)

Sedan fick vi hoppa ner från ett bord några gånger och rulla ihop oss som små bollar. "Mr. Wider" sa åt oss att INTE spreta med benen när vi landade, för då skulle vi bryta dom. Det var första lektionen: hoppa ut = spreta, landa = hålla ihop. (Svårt!)

Lektion nummer två var att lära oss räkna "One thousand one, one thousand two, one thousand three." Om man hann säga "three" innan fallskärmen vecklats ut var man väldigt nära döden. Det betydde att fallskärmen fastnat. Då var man rökt.

Jag förstod inte det där med räknandet. Jag var säker på att jag skulle fatta att jag störtade mot döden UTAN att räkna.

MEN då hade man en sista chans: att dra i reservfallskärmen. Som var väldigt liten men möjligtvis kunde rädda en.... Det hann vi dock aldrig öva, så i stort sett betydde ordet "three" att man var väldigt mycket rökt.

 Källa

Vi hoppade med vita, runda fallskärmar från andra världskriget. Dom såg ut som sådana och var omöjliga att styra. Men "who cares"?! "Styra fallskärms-lektionen" hann vi ju ändå inte med och alla visste ju vart vi skulle: NERÅT!

Innan första gänget skulle upp i flygplanet efter c:a tre hopp från litet bord, blev vi instruerade att INTE hamna ovanför en annan hoppare. Detta "tar bort" luften från hopparen under och gör att han trillar rätt ner i backen.

Vad vi skulle med den onödiga informationen vet jag inte. Eftersom vi inte kunde styra fallskärmen hamnade man ju där man hamnade, så att säga. Och så gick det som det gick. En av dom första hopparna druttade stenhårt i backen eftersom en annan hoppare flög över honom. Han bröt armen. Tja, ett visst svinn får man räkna med. "Ooops", sa instruktören.

Sedan var det min tur.....

När jag satt där uppe i det lilla brumbrum planet med tio galna engelsmän och en ännu galnare flyginstruktör och en galen pilot som bara skrattade hela tiden, funderade jag på vad jag kunde gjort i stället: tittat på TV, suttit på puben, lagat mat....

Sedan hoppade jag....ooooeeeeeehhhhhhhh....jag faaaaallleeeeeeeeer!!!!!

"Sära på benen, sära på benen!!" "One thousand one, one thousand two, one thousand...." BONG!! JÄVLAR vilket ryck! 

"Hurra, jag hann inte säga three, alltså LEVER JAG!"

Sedan kom den UNDERBARA hängningen!

Man hänger där och det är dödstyst och man är ett med himlen och med jorden och med ALLT. Jag blev såld på känslan efter en halv minut. Jag förstår dom som hoppar och hoppar. Det går inte att jämföra med något och det var absolut himmelskt!! Och där hängde man ett bra tag och bara njööööööt....!

Men så plötsligt kom något rusande mot mig underifrån. "Va faaaaaan??!"
Alltså, det KÄNNS precis så! Själv är man helt stilla och något brunt, stort och otäckt bara attackerar en!

PANG!! "OJ, vilken smäll! Kullerbytta, rulllllaaaaa....woooeeeh, jag är nere och jag lever fortfarande! Men HJÄLP, vad ÄR det för stort skynke som trillar ner ovanpå mig??!"

Och sedan låg jag bara där, anfådd, omtumlad, med några blåmärken här och där - och jag visste att jag var såld. Det var läskigt, otäckt och bara helt UNDERBART!

 Ett underbart minne

Annika - som tyvärr slutade hoppa när jag flyttade till Sverige. Men här hade dom väl ALDRIG godkänt min endagsutbildning....

Fick akut havsabstinens!

Får det ibland.

MÅSTE bara ut till havet. I alla fall till vattnet.

Så jag hämtade upp min kompis Eva inne i stan och körde ut till Röda Sten. Varje gång Eva och jag ska fika vid Röda Sten springer vi på någon vi känner. Det är helskumt!! Jag menar, det är ju ingen stort ställe med hundratals människor. Så här års kanske det finns ett tiotal besökare på fiket.

Den här gången sprang vi på Folkes fru, som häpet stannade i steget när hon fick se oss: "Nej, men heeeej!" 

Röda Sten måste vara någon form av "Gateway" där alla själar möts :) (Twilight Zone, typ....)

Ååååh, vad skönt det var att bara sitta där med en fika och titta på havet.

Eller...hrm....Göta Kanal. (Nästan havet!)

Det luktade SÅ gott av vattnet idag, sälta och tång och något odefinierbart som även Folkes fru kommenterade.

Vet inte riktigt vad det var.

Men det luktade HÄRLIGT!!

STOR båt som just varit i Danmark

Jag är ute och spatserar på bryggan.

Observera Eriksbergskranen bakom mig.

Min son fick en 25-årspresent av mig: ett bungyjump från kranen.

Om inte jag hade haft dålig rygg hade jag också hoppat. Verkar SKIT-kul!

(Jag hoppade fallskärm förr så jag gillar att hoppa!)

Sitter väl här och vilar lite....

Och sedan körde vi hem igen.

Rätt in i rusningstrafiken i City.

Mycket dumt gjort! (Suck)

Annika - som missade min tvättid. På vilje :) :)

Han påminner mig om nån jag känner...

Hrm.....

Källa

Källa

Good morniiiiing! 

Nu lyser solen här igen. I går blixtrade det för fullt och lite regn kom det också. Men vi skulle behöva mycket, mycket mer. Skogsbränder härjar överallt runt Göteborg och det är SÅ torrt.

Idag ska jag fika med min kompis. Och sedan har jag tvättstugan.

I morgon ska jag upp till Smögen och prata om boken för PRO-föreningen.

Och på lördag ska jag föreläsa på Vitlycke muséum i Tanum och DET blir himla spännande. Mitt inne i Minya-området :)

"Have a nice day!"

Annika - med tekopp och lap top