Först började vi med en himmelsk skaldjurssoppa med kräftstjärtar och creme fraiche....

....sedan sjöng Jan snapssånger för mig....

...och sedan åt vi Vätternröding.

Jag roade Jan med att berätta om den gången jag gjorde bort mig fullständigt när jag stod på scen inför 500 personer. Varje gång jag berättar om den händelsen skrattar jag så jag gråter. Det gjorde Jan också. Hysteriskt kul!!

Jag berättar den där historien för alla, så snart kommer den hit till bloggen också.

I alla fall - nu känner jag mig sån här:

"Vill du ha efterrätt?" sa Snälla Kocken.

"Nääää!!" sa jag och såg plågad ut.

När jag säger nej till efterrätt är det allvarligt!

Nu har jag krupit ner i sängen och ska bara ligga här och se på TV.

Ha en trevlig kväll!

Annika - fullkomligt fullproppad!

Min kollega Jan håller på att göra en ny hemsida och jag rekommenderade min egen jätteduktiga webmaster Sarah, som gjort www.banfield.se samt www.annikabanfield.com

Därför frågade vi om våra deltagare gick med på att bli utlagda på Internet och visst, det var inga problem!

Så här är dom, sex killar och tre tjejer.

Nio härliga människor.

Varje gång jag har kurs tänker jag alltid samma sak - vilka underbara kursdeltagare! Det känns som om vi alltid får dom bästa, men så är det ju inte. Eller så är det just så (Skratt).

Så gott som ALLA deltagare vi har är så trevliga, ambitiösa, seriösa och intresserade. Det är en förmån att få vara kursledare för sådana här grupper.

Jan står och plåtar för fullt. Något av fotona hamnar på hemsidan.

Nu ska jag ut och ta en lång skogspromenad.

Blev så himla trött framåt eftermiddagen med en dov huvudvärk. Jag tror jag behöver syre. Vi har dålig luft i salen och då blir man till slut helt färdig.

Sedan har jag beställt Vätternröding till middag. (Ler)

ÄLSKAR den rätten.

Foto kommer.....  :) :)

Annika - skogen kallar mig!!!

Idag skulle jag sätta in min CD med kursmaterial i min lap top.

Till min ohöljda förvåning ser jag istället en film från en fabrik på Astra Zeneca.

Men va ffffff-n ?!

Jag har ju varit SÅ duktig på att rensa ut en massa skräp där hemma och tydligen ansåg jag att mitt UGL-material också var skräp, för DEN CD:n bröt jag sönder. D v s jag slängde den i tron att den innehöll något annat. Istället sparade jag en CD som jag skulle ha slängt.

Suck, vad jag är klantig ibland!

Men min kollega räddade mig!
Han gav mig en CD på studsen. "Jag brände några extra för jag tänkte att du kanske skulle tappa bort din CD!" sa han.

Hmmm (rodnar)....jo....så är det...pinsamt.....

Men TUSEN TACK!

Vi har räddat varandra några gånger. Efter flera år blir det faktiskt någon form av balans på sådant där. :)

Annika - på väg till matsalen