Häromdagen fick jag ett brev från Taxi Göteborg.

De tackade mig å det varmaste för förbättringsförslaget jag bidragit med.

Som tack för att jag engagerat mig fick jag en taxicheck på 50:- 

 Nu är det så här - jag minns inte ett SKIT!

Vilket förslag?

Och när delade jag med mig av detta eminenta förslag? Som t o m var värt en belöning?!

Oh help, var det en tidig morgon när jag pladdrade med föraren på väg till Centralen? (Jag pladdrar alltid med föraren.)

Vad sa jag då?

Vilken TUR att jag inte är ute och festar längre, i så fall kunde det varit ett tips blandat med spritångor på väg hem från en nattklubb.

Men näää...."not guilty!" 

Jag vill veta vad det var jag tipsade om!

Gula rattmuffar till gula taxibilar?

En genväg till flygplatsen? Genom skogen?

Hur man hanterar "besvärliga" passagerare? (Oh my God, det har jag faktiskt pratat om...!)

Vad var det som var värt en belöning?

Och TÄNK om jag gör mer konstiga saker som jag inte känner till!

Undrar om dom också är värda en belöning?

Det kanske bor en liten bortglömd Einstein inom mig (skratt)

Annika - jizzez, vad jag är BRA som kommer på saker jag inte ens vet att jag kommer på!

Det blev en härlig promenad på Östra kyrkogården i dag.

Anette, som gjorde intervjun, var väldigt trevlig. Hon kom från strax utanför Lund och gick på Journalisthögskolan.

Vi pratade länge, länge om allt möjligt.

Det ska bli roligt att läsa vad hon skriver!

Sedan åkte jag upp till min sons lägenhet för att kolla posten och att allt var okej. Han är ju i Thailand två veckor.

Som ni ser har han en underbar utsikt över hela Göteborg.

I går ringde han mig och berättade att det var 35 grader varmt, de solar och badar, åker ut till öarna, äter gott, får massage en gång om dagen (för 45:-) och har det med andra ord VÄLDIGT bra!

Ja, det är han verkligen värd. Han har jobbat så himla hårt på sistone.

Sedan bar det av ner till stan för att kopiera kursmaterial.

Men då hade jag blivit hungrig, så jag slank in på Star of India.

När Star of Indian låg på Södra Vägen var den en av mina favoritrestauranter. Nu har dom flyttat till Drottninggatan och blivit mycket större. Maten är god, men det är stojigt och rörigt och lite "matbespisningskänsla". Fast ett stort plus går till personalen - dom är alltid så vänliga och serviceinriktade!

När jag kom till kopieringsstället var maskinen upptagen med att göra 2000 kopior, så jag fick "slå dank" i en timme.

Gick in på NK. Där är jag inte så ofta.

Det är inte riktigt i min prisklass även om man ibland kan göra fynd.

Fast det gjorde jag inte idag.

Köpte faktiskt ingenting nånstans....

Shit, vad en timme tar LÅNG tid när man väntar!

När man springer i stan i vanliga fall är en timme ingenting.

Hur kan tid vara så olika långt? (Ler)

Min kompis ringde och försökte lura ut mig på en fika vid havet. Jag fick riktigt stålsätta mig för att inte säga "jaaa, jag kommer!"

Jag har så mycket att göra inför nästa vecka och ibland är jag tidsoptimist, tror jag ska hinna allt ändå och så får jag panik i slutet.

Men idag var jag förnuftig.

Hem och jobba istället. Så duktigt av mig!! (Skratt)

Annika - som nog ska ta en powerwalk innan jag ägnar mig åt pappersarbete

För några dagar sedan blev jag kontaktad av en journalist som håller på att skriva ett reportage om Östra Kyrkogården. Hon frågade om hon fick intervjua mig eftersom jag har anhöriga där.

Östra Kyrkogården här i Göteborg är ett underbart ställe.

Det låter kanske konstigt för många eftersom det är en begravningsplats.

Men för mig har gravplatser aldrig varit svarta och hemska, tvärtom.

Det finns frid och ljus bland gravarna. Så känner i alla fall jag det.

Varför skräckfilmer har gjort alla "döingar" så ilskna och arga är märkligt. Skulle dom bli argare bara för att dom är döda?

Nä, jag tror det är tvärtom. Och just den friden känner man på en gravplats.

Alla dessa själar som äntligen har förstått det vi aldrig förstod när vi sprang i ekorrhjulet.

Annars kan man ju bara gå runt på Östra och fascineras av alla gravstenar med "konstiga" titlar från det förflutna.

Alla namn som inte används längre.

Att känna atmosfären av alla dessa människors livsöden, deras kunskap och visdom, deras tårar och glädje - det är ju dom här människorna som är LIVET, tänker jag ibland. Deras minnen lever kvar.

Och de där människorna VAR Göteborg en gång i tiden.

Precis som jag är en del av stadens liv idag.

Släktena som kommer och går...

Idag klockan elva ska jag förklara allt det där (om jag kan) för journalisttjejen. Och samtidigt säga några ord till min pappa.

Annika - som ser fram mot intervjun

Nu är jag hemma igen.

Fick nog en överdos havsluft, för jag blev riktigt trött. (Ler)

Först ställde jag kosan mot Bohus Malmön.

Färjan går inte så ofta nu när det är lågsäsong. Missar man den blir man stående på kajen i en halvtimme.

DÄR är mitt lilla hus. Längst in i viken. Grönvik, heter det.

Tyvärr hann jag aldrig dit.

Fick bara se huset från färjan.

Jag körde längst ut till kusten - till Dödvik, som boken handlar om.

Tog en massa foton.

Jag var alldeles ensam - bara jag, vindarna, vattnet och klipporna.

På vägen tillbaka, när jag tittade på alla sönderhuggna, sargade klippor fick jag nästan en "uppenbarelse" - eller vad jag ska kalla det.

Som om Minya var där och berättade om den här ön, som varit SÅ speciell för bronsåldersfolket.

Alla de här klipporna var heliga. Men nu är de förstörda. Bortsprängda. Sårade.

Bohus Malmön blev stenhuggarindustrins hjärta. Nästan hela ön förstördes.

Just denna ö, som helt uppenbart var en forntida gravplats eller ceremoniplats.

Är det en tillfällighet?

Eller en omedveten drift att utplåna allt det hedniska, allt det starka.

Det sker på SÅ många ställen i världen.

Jag tänker på Navajoindianerna som återigen får se sitt heliga berg Big Mountain förstöras av kolkraftverkens rovdrift.

Eller Lakota och deras kamp för Bear Butte, det heliga berget. Just DÄR ska man bygga motorcykelbarer. (Av alla ställen...!)

"Återställ balansen", sa Minya. "Hedra våra heliga klippor. Låt såren läka, låt kraften få blomma som den gjorde när vi levde här. De här klipporna har plågats länge nog. Ön var helig. Den är fortfarande helig. Någon måste berätta om glömda minnen. Låt folk få förståelse för vad som finns här ute...."

"Okej", sa jag och tänkte på möjligheten att göra en film om boken. "Okej".

Jag lämnade ön med Minyas ord ringande i mina öron. "Låt folk få veta".

De här fotona ska åka med mig till Växjö och Kalmar och många andra ställen. Folk ska få veta. Och Pyttarna ska få upprättelse!

Sedan körde jag till Kungshamn där jag mötte Lasse.

Och därefter började våra problem.

Vi ville bara sätta oss någonstans och ta en kopp kaffe. Men det gick inte. Det fanns inte ett enda fik öppet!

Jag frågade folk som passerade: "Finns det nånstans att fika här?"

De tittade på mig som om jag vore tokig och skrattade: "Nej!"

Storstadsbo som jag är förstår jag inte riktigt det där.

"Men nånstans?? Har ni inget fik?!"

Dom glodde på mig som om jag vore rubbad. "Näää!"

Jag föreslog Lasse att vi skulle gå in på Kinarestauranten och ta en kopp kaffe. Det var nästan tomt där inne.

"Nej, här ÄTER man!" sa servitrisen halvsurt. "Inte dricka kaffe!"

Jag sneglade på kaffet som stod alldeles framför mig vid disken.

"Men...varför kan man inte få köpa en kopp kaffe....?

"NEJ!"

Ooookej....vill man inte sälja så vill man inte. Jag förstår inte sådant där. Heller.

Till slut hittade vi en pizzeria där ägaren erbjöd oss kaffe och småkakor. Äntligen!

Nej, jag ska nog inte flytta till Kungshamn.

Har funderat på det någon gång...men...näää....!

Vi tog en promenad längs kajen och sedan blev vi hungriga, så då åkte vi till Hunnebostrand för lunch. Där är det i alla fall Bella Gästis ett säkert kort.

Det blev som alltid ett trevligt samtal.

I sommar skall Lasse gräva på ett ställe han tidigare visat mig, ett ställe som måste varit en betydande ceremoniell plats för tretusen år. Där fanns t o m tecken på riktiga altare. Offeraltare? Jättespännande. Det blir bara mer och mer spännande ju mer vi pratar.

"Ska vi skriva en bok tillsammans?" sa Lasse, som skulle uppskatta att för en gångs skull slippa vara så himla vetenskaplig.

(Och bli lika galen som jag! Det är HÄRLIGT, lite mindre vetenskap och lite mer "galenskap" så blir det nog kanonbra!) (Fniss)

Jag vill skriva om offerkällorna han forskar om just nu.

Om Kärringsjön i Halland, som han gärna berättade om. Dit kom folk och offrade i bronsåldern ända fram till 400 e Kr.

Lasse tror att ordet Kärring (som ju är nedsättande i våra dagar) kommer från ordet Käring, alltså nån man älskade, och att sjön var ämnad till Freja.

I sjön finns nämligen massor med offergåvor, bl a saker som vi vet offrades till kärlekens gudinna - Freja.

Sådant där vill jag skriva om! Det är så spännande!

På hemvägen tog jag en sväng till vandrarhemmet där vi ska bo under resan i maj. Det var stängt, men jag fick i alla fall se var det ligger. Och det var en väldigt positiv känsla - mitt i parken med Gammelgården och Stenhuggarmuséet.

Så vackert! Här kommer vi att trivas.

Annika - med nya krafter och insikter

Nu ska jag alldeles snart hoppa in i bilen och köra upp till Minya-land".

Jag ska ta mig till Bohus-Malmön och fotografera de platser som nämns i boken för att kunna göra ett bildspel.

Sedan ska jag träffa Lasse i Kungshamn eller Hunnebostrand. Eftersom muséet i Tanum beställt tio böcker tänkte jag lämpa över böckerna på honom :) Dessutom ska vi diskutera resan i maj, hur vi ska lägga upp den.

Förhoppningsvis får jag också tid att titta på vandrarhemmet där vi ska bo under resan, har inte sett det ännu.

Det ska bli SÅ skönt att komma ut till kusten igen.

Tittar in här i kväll när jag är hemma igen.

Ha en härlig dag, alla!

Annika - som längtar ut till havet (även om det inte är långt borta i Göteborg heller....)

Yess, det här blir bra!
Jättebra!

Vi hade ett väldigt trevligt möte i prästgården, åt god soppa och lyssnade till kyrkoherde Görans alla berättelser.

Han är fantastisk på att berätta.

SÅ många historier, roliga, kluriga, galna, förvånansvärda.....en hel tidsepok av händelser.

Det här är Görans kyrka....eller rättare sagt, Vallda Kyrka

Det var första gången Folke och Göran träffades. Förutom när de skakade hand vid filmvisningen av Spirits for Sale på Bio Capitol här i Göteborg, Och jag tror att Folke kände som jag - om Göran får berätta den här "storyn" kommer det att bli kanonbra. Han kommer att gå rätt genom rutan/filmduken!!

Så nu är vi igång - mot nästa film! En lång, låååång, evighetslång resa. (Skratt) Jag vet ju hur det är att göra film vid det här laget.

Vårt första mål är att klargöra för vem filmen skall göras.

Kan Svenska Kyrkan vara intresserade? (Pengar fattas ju inte. Men hur får man tillgång till dom?)

Eller ska vi satsa på frikyrkorna? (Dom är också rika.)

SVT är väl bara att glömma....host, host....

Sedan måste vi nischa in filmen, hitta själva kärnan, för det finns hur mycket som helst att ta av. Och det ska jag försöka titta på - hur kan man göra en bra "story" av detta?

Göran och Folke utanför prästgården.

Nu börjar resan....!

Okej, nu är vi på gång.

Första steget på den långa resan.

Och som vanligt handlar första året bara om en sak: att söka pengar.

Annika - som är säker på att det här löser sig OCKSÅ!

God morgon på er, denna underbara soliga tisdagsmorgon.

(I alla fall är det soligt här på västkusten. Men väldigt blåsigt.)

Om några timmar ska jag ge mig iväg och hämta upp Folke.

Sedan ska vi köra till Vallda, en liten ort några mil söder om Göteborg, där vi alltså ska träffa kyrkoherden.

Vi har blivit lovade gulashsoppa och smörgås i prästgården. :)

Några av er som läser bloggen känner till historien runt prästen och vad som hände för mer än 150 år sedan. Alla jag berättat det för har blivit helt mållösa, någon fick tårar i ögonen och någon annan sa "håret på armarna står rätt upp."

Det är en berättelse om en tillfällighet som inte KAN vara en tillfällighet :)

Omöjligt!

Det är en "story" om hur kampen fortsätter - mer än 150 år senare.

Allt upprepas på ett helt otroligt sätt.

Som om någon vill säga oss något....

Jag vill göra film om det här.

Och jag inser att allt jag gör - min förra film, Kvinnan i Klippan, Svarta Katten o s v - går i precis samma spår.

När jag tror något är "slut" inser jag att det bara var ett nytt steg och att det aldrig tar slut.

Jag hoppas hoppas hoppas hoppas att Folke skall nappa!

Håll tummarna!

Annika - som SÅ gärna skulle vilja berätta den här spännande historien på film

Be riktigt hårt nu, Fido, så kanske det går vägen!