Sitter i soffan och kollar på TV:n om Astrid Lindgren.

Bonniers refuserade hennes manus om Pippi Långstrump, så hon gick vidare till ett annat förlag.

Ha ha ha! (Skadeglädje)

Hi hi hi (Mer skadeglädje)

När jag väl började tänka på DET, så började jag tänka på fenomenet kändisar. En stor majoritet av ungdomar i dag har ett enda mål: att bli kända.

VA? tänker jag. Visst har väl kändislivet alltid lockat. Men nu för tiden vill folk t o m bli kända för att ha gjort bort sig! Två minuter på TV och man gör vad som helst. Det är lite sjukt, tycker jag. Finns det ingen stolthet? Vill man inte vara känd för att ha åstadkommit något?

När jag var på Bonniers sist och de hoppade av mitt bokprojekt förklarade dom varför: "Den enda anledningen till att vi skulle ge ut en sådan här bok är om den hade skrivits av en kändis!"

Jaha....? En kändis som inte vet något om ämnet? Excuse me, jag har faktiskt jobbat i 18 år med det här!  (Nu låter jag väldigt bitter, men det är jag inte alls. Jag VET ju att det funkar så här. Tycker bara det är .....sjukt....)

Glömmer vi den verkliga kunskapen?

Den där livsvisdomen som De Gamla har?

Kunskapen som de tysta tänkarna bär på? Dom som aldrig blir hörda?

Lyssnar vi bara på dom som pratar högst och bäst och syns i TV?

Lite kusligt....

Jag får väl hugga tag i någon av mina kändiskompisar och fråga om dom vill skriva en bok med mig. (Skratt)

I alla fall så tycker jag att Sverige behöver fler Astrid Lindgrenar!

Vilken underbar dam!

Annika - med en kopp te i soffan

Här kommer SLUTET.  "THE END"

Prinsen i Sverige

Prinsen fick för sig att han ville imponera på mina föräldrar för att få min hand. (Ler). Därför flög han till Göteborg och tog in på ett av våra flottaste hotell.

Sedan slog vi runt. Varje kväll. Och jag har flera roliga minnen.

T ex när han besökte mina föräldrar (och plötsligt varken åt griskött eller drack alkohol. DET hade då aldrig hänt förut. Som om mina föräldrar skulle bli imponerade av att han var en rättrogen muslim....)

"Fin lägenhet!" sa Prinsen när han satt i mina föräldrars lilla trea. "Vad kostar en sån här lägenhet att köpa?"

"Nja, den går ju inte att köpa", log pappa. "Det är ett bostadsbolag som äger hela området här."

"Okej, vad kostar bostadsbolaget att köpa?" sa Prinsen.

Min pappa blev för första gången mållös.

Jag tror Prinsen ville köpa mig bostadsbolaget som en liten present.

Prinsen och jag på nattklubb

Hahaha, kolla frissan!!
80-talet, vet ni.....

Just den här kvällen fick Prinsen för sig att bjuda ALLA på nattklubben på öl. (Han fick sådana där infall ibland). Han ropade fram en servitris till bordet och förklarade vad han ville. Tio minuter sedan kom personalen i en lång rad med massor av brickor fulla med öl, varpå dricksglasen började distribueras bland besökarna. (Och dom var MÅNGA!!)

Alla blev helt perplexa.

"JAG har inte beställt nån öl!" sa folk förvirrat. "Det måste ha blivit något fel!"

Personalen förklarade och nickade bort mot bordet där jag och Prinsen satt. Gästerna bara gapade, men dom tog sin öl och skålade med oss. Dom var djupt imponerande, kan jag säga! Måste trott vi var galna!

Där satt jag och nickade som en Drottning åt alla människor som tackade oss - DET var coolt. Jättekul! Det är kul att ge bort saker.

Sheiken och jag shejkar loss

Sedan fick Prinsen för sig att han skulle köpa mig en nattklubb. Istället för bostadsbolaget. Då kunde jag bo här i Sverige och vara nattklubbsdrottning. Han skulle bara komma och hälsa på några gånger om året, sa han.

Och DET lät ju kul, så vi gick runt överallt och frågade: "Vad kostar den HÄR nattklubben?"

Hahaha, det var ju döroligt liksom. Jag kom där i jeans och frågade om priset på nattklubben. Personalen skrattade högt eller himlade med ögonen. Tills dom såg Prinsen.

"Han är från Qatar", sa jag. "Han vill köpa en klubb här. Till mig. I present, liksom."

Då blev dom allvarliga. Men självklart visste dom inte priset på klubben, så vi skulle bli kontaktade av ägarna så småningom.

Nu var ju allt det här under förutsättning att jag gifte mig med honom.

Men inte ens bostadsbolag eller nattklubbar fick mig att falla.

Herregud, jag var ju inte KÄR!

Och Prinsen flög hem och jag åkte till London några gånger till och sedan gav han upp. Efter sju år. Ingen uthållighet ALLS! (Tihi)

Gammalt foto jag hittade....på vår kamel som vi hade nere i Egypten

Våra tjänare när vi bodde i Kairo (de ÄLSKADE min blonda lilla son)

Tänk så många tjänare för två personer.

OJ, vad jag gjorde bort mig första dagen.

Jag skulle vara artig och bära ut tallrikarna i köket efter det att vi ätit.

Men att JAG som "härskarinna" skulle komma ut i köket - ojojojoj, det GÖR man bara inte!

Tjänarna blev lika arga som Prinsen.

Man ska veta sin plats! Och min plats var INTE i köket!

(Den regeln har liksom upphört sedan dess....tyvärr....)

Jag vande mig aldrig vid de där tjänarna som sprang fram och puffade upp kuddarna varje gång jag skulle sätta mig på soffan. Och kallade mig "Madam" hela tiden.

Jag klarade inte av att släppa kläderna där jag stod, så att tjänarna antingen kunde tvätta dom eller bara plocka upp dom, vika ihop dom och lägga dom på en stol.

Jag tyckte det var obehagligt att bara säga till dom: "Köp shampoo till mig!" eller "Gå ut och handla frukt!" varpå dom sprang iväg på störten. Jag passar nog inte in som "härskarinna". :)

Okej, nu är sannsagan om Prinsen slut.

Det var kul så länge det varade.

Jag är så glad för alla dom där upplevelserna.

Och ibland undrar jag vad Prinsen gör i dag.

Hur många fruar han har.

Om han lyckats spela bort hela sin förmögenhet.

Om han tog över sin pappas mega-business.

Eller om han fortfarande är en "playboy".

Och jag undrar om han grämde sig över DET ENDA han inte kunde köpa för pengar - min kärlek.

(Jösses, det här kan jag OCKSÅ göra film om!) (Skratt)

Annika - shejkad - not stirred.

Idag satt jag tre timmar och försökte göra ett bildspel för mina kommande föreläsningar om boken.

Jag vet inte hur man gör bildspel. Men det fixar sig väl, tänker jag....

Manualer hatar jag. Dom är pest. Jag trycker och testar och svär och trycker igen. Till slut går det :)

Jag är verkligen den borne "testaren".

Och jag lyckades göra 2/3 av bildspelet. Det blir jättebra!

Sedan begav jag mig ner till Avenyn.

Marie och jag fikade på....hrm....vad hette DET caféet, då?

Minns inte. Men det är ett franskt café som ligger på Engelbrektsgatan.

Marie var ett tag ordförande för Världen i Våra Händer och vi har känt varandra i flera år. Nu var det ett tag sedan vi träffades, så det var jättekul att babbla om gamla minnen och nya händelser och allt annat i livet.

Tack för trevlig fikastund, Marie!

Annika - som njöt av en promenad hem....nästan lite vårkänslor!

Nu orkar jag snart inte lyssna på det här längre - alla dessa banker och kapitalförvaltare som tar ut enorma bonusar och löner!

Alltså - vilken värld lever dessa människor i?
Om dom inte förstår att det - speciellt i dessa kristider - sticker i ögonen på vanligt folk, då fattas en stor portion av emotionell intelligens. En stor portion av något som är viktigt för alla ledare!

Speciellt skrämmande är "går det så går det"- mentaliteten. Som små barn som ska se hur långt dom kan gå. Och när folk blir förbannade (oj då, vilken överraskning!!) så backar dom och ger storstilat upp sin bonus.

Missförstå mig rätt, jag tycker det är okej med höga chefslöner.

De ska få lön för mödan.

De ska få extra bonus om det går bra!

Jag jobbar med många duktiga, ansvarsfulla chefer och ledningsgrupper som jobbar ihjäl sig för företaget/förvaltningen.

Visst, självklart ska dom få betalt för det ansvar dom har!

Men när man mitt i kristider och en växande arbetslöshet - och trots att man sett hur det gått för andra företag som brakat på med höga bonusar - nästintill knäpper folk på näsan med sina rikedomar, då är det bara  arrogant, okänsligt och fullständigt respektlöst!

Att krypa tillbaka och ändra sig efter folkets dom ger jag inte mycket för.

Det gör femåringar också.

Annika - som efterlyser mer solidaritet

En liten, liten fladdermus hade hittat ett ställe att vila för natten.

Kanske inte det bästa stället.

Han hade landat på Discovery, rymdfärjan som just skulle ut i rymden.

NASA hade redan fått ögonen på honom.

De var säkra på att han skulle flyga iväg så fort rymdfärjans raketer startats, men så blev inte fallet.

Lilla Fladder - eller SpaceBat, som han döpts till - klängde sig frenetiskt fast.

Hans ena vinge var skadad och  nu kunde han inte komma undan.

NASA beklagar på det djupaste SpaceBats öde men slår fast att han dog en ärofylld död:

Bereft of his ability to fly and with nowhere to go, a courageous bat climbed aboard our Discovery with stars in his weak little eyes. The launch commenced, and Spacebat trembled as his frail mammalian body was gently pushed skyward. For the last time, he felt the primal joy of flight; for the first, the indescribable feeling of ascending toward his dream—a place far away from piercing screeches and crowded caves, stretching forever into fathomless blackness.

Whether he was consumed in the exhaust flames or frozen solid in the stratosphere is of no concern.

We know that Spacebat died, but his dream will live on in all of us.

--------------

Aaaaah, det är så underbart amerikanskt och tårdrypande!
STACKARS lilla Fladder!

Det tog inte lång tid innan han fick sin alldeles speciella hyllningsfilm!
Vi kommer att minnas SpaceBat "for ever" - den lilla fladdermusen som uppfyllde sin sista dröm, att flyga mot stjärnorna! (SUCK)

(TÄNK vad folk kan engagera sig ibland...hihi)

På vägen upp till Uddevalla började min bil pipa.

Jag höll på att få hjärtsnörp.

Först pep den bara lite försiktigt, sedan blev den argare och argare.

Inga varningssymboler var tända, så jag hade ingen aning om vad den ville.

"Oh nej!!" tänkte jag. "Jag ska ju köra mer än 100 mil nästa vecka! SÄG inte att den ska gå sönder nu!"

Jag svängde in vid en parkeringsplats och drog fram instruktionsboken.

"Åtgärder vid nödsituation"

Det fanns många rubriker med förklaringar till olika symboler.

Men det fanns inte en enda rubrik som hette "Ilsket Pipande".

Mitt problem FANNS inte!

Åh SHIT!!

Kollade strålkastarna men dom var okej.

Fortsatte mot Uddevalla. Bilen pep. Den pep på samma sätt som när den håller på att backa.

Det känns olustigt om den får för sig att börja backa på en motorväg. (Ha ha!)

Nu för tiden är ju bilar datorer, så man kan ju inte göra något i alla fall, tänkte jag. (Precis som om jag skulle kunna gjort något ändå....)

När min dator konstrar startar jag om den.

Hmmm....

Körde av vid en avfart, stängde av bilen och startade om den. VOILA!

Pipandet upphörde.

Jag är ett geni!

Jag lagade bilen!

Vet inte vad den ville, men jag hoppas den inte tänker bryta samman mitt i småländska urskogen nästa vecka.

Efter föreläsningen (där jag pratade med en gammal dam som kände till Pyttarna på Malmön!!) tog jag en sväng förbi Östraboskolan igen.

Här är caféet där jag köpte en juice och en ostsmörgås för 17:-.

Tycker dom ska införa dom priserna på Avenyn här i Göteborg också!

Pratade med Anna på biblioteket (tack för senast, Anna!) och tänker på alla vänner jag fått genom mina böcker - över hela Sverige! Folk som blivit "budbärare" och vill få ut informationen i böckerna. Det är helt fantastiskt!

Sedan bar det av hemåt.

Susar förbi Ljungskile här.

Och på vägen hem skulle jag hämta upp kursmaterial som jag råkat glömma förra veckan då jag var på Hakefjordens pensionat.

Tillbaka igen.

Den första jag såg var Fredrik.

"Hej! Vill du ha fisksoppa?" sa han.

"Nej, nej, jag skulle ju bara komma och hämta....."

"VILL du eller vill du INTE ha fisksoppa?"

Suck

"Tja, om ni ändå ska äta själva, så....."

Sedan blev jag serverad fisksoppa. Och serverad dricka. Och därefter serverad kaffe.

Fattar ni, så här är det varje gång!
Man kan ju luras att tro att jag medvetet glömmer saker där, men så är det inte. Absolut inte!

Och det var min fredag. Nu ska jag bara ut och handla och sedan softa....

Annika - och vart tog den här veckan vägen??!

Jag skulle titta på MASH i går kväll men somnade på soffan.

Halvvägs igenom fick jag krypa in i sängen....

Förstår inte varför man somnar så gott till TV:n...

Men NU är jag vaken igen och ska alldeles strax trampa på gasen upp till Uddevalla, där jag ska prata om min bok "Kvinnan i Klippan". Det är faktiskt första "föreläsningen" (lite pretantiöst uttryckt) om boken. Ska bli kul!

Vi hörs i eftermiddag när jag är hemma igen.

Annika - som måste lägga på ett kol....är jag sen....?