Här kommer SLUTET.  "THE END"

Prinsen i Sverige

Prinsen fick för sig att han ville imponera på mina föräldrar för att få min hand. (Ler). Därför flög han till Göteborg och tog in på ett av våra flottaste hotell.

Sedan slog vi runt. Varje kväll. Och jag har flera roliga minnen.

T ex när han besökte mina föräldrar (och plötsligt varken åt griskött eller drack alkohol. DET hade då aldrig hänt förut. Som om mina föräldrar skulle bli imponerade av att han var en rättrogen muslim....)

"Fin lägenhet!" sa Prinsen när han satt i mina föräldrars lilla trea. "Vad kostar en sån här lägenhet att köpa?"

"Nja, den går ju inte att köpa", log pappa. "Det är ett bostadsbolag som äger hela området här."

"Okej, vad kostar bostadsbolaget att köpa?" sa Prinsen.

Min pappa blev för första gången mållös.

Jag tror Prinsen ville köpa mig bostadsbolaget som en liten present.

Prinsen och jag på nattklubb

Hahaha, kolla frissan!!
80-talet, vet ni.....

Just den här kvällen fick Prinsen för sig att bjuda ALLA på nattklubben på öl. (Han fick sådana där infall ibland). Han ropade fram en servitris till bordet och förklarade vad han ville. Tio minuter sedan kom personalen i en lång rad med massor av brickor fulla med öl, varpå dricksglasen började distribueras bland besökarna. (Och dom var MÅNGA!!)

Alla blev helt perplexa.

"JAG har inte beställt nån öl!" sa folk förvirrat. "Det måste ha blivit något fel!"

Personalen förklarade och nickade bort mot bordet där jag och Prinsen satt. Gästerna bara gapade, men dom tog sin öl och skålade med oss. Dom var djupt imponerande, kan jag säga! Måste trott vi var galna!

Där satt jag och nickade som en Drottning åt alla människor som tackade oss - DET var coolt. Jättekul! Det är kul att ge bort saker.

Sheiken och jag shejkar loss

Sedan fick Prinsen för sig att han skulle köpa mig en nattklubb. Istället för bostadsbolaget. Då kunde jag bo här i Sverige och vara nattklubbsdrottning. Han skulle bara komma och hälsa på några gånger om året, sa han.

Och DET lät ju kul, så vi gick runt överallt och frågade: "Vad kostar den HÄR nattklubben?"

Hahaha, det var ju döroligt liksom. Jag kom där i jeans och frågade om priset på nattklubben. Personalen skrattade högt eller himlade med ögonen. Tills dom såg Prinsen.

"Han är från Qatar", sa jag. "Han vill köpa en klubb här. Till mig. I present, liksom."

Då blev dom allvarliga. Men självklart visste dom inte priset på klubben, så vi skulle bli kontaktade av ägarna så småningom.

Nu var ju allt det här under förutsättning att jag gifte mig med honom.

Men inte ens bostadsbolag eller nattklubbar fick mig att falla.

Herregud, jag var ju inte KÄR!

Och Prinsen flög hem och jag åkte till London några gånger till och sedan gav han upp. Efter sju år. Ingen uthållighet ALLS! (Tihi)

Gammalt foto jag hittade....på vår kamel som vi hade nere i Egypten

Våra tjänare när vi bodde i Kairo (de ÄLSKADE min blonda lilla son)

Tänk så många tjänare för två personer.

OJ, vad jag gjorde bort mig första dagen.

Jag skulle vara artig och bära ut tallrikarna i köket efter det att vi ätit.

Men att JAG som "härskarinna" skulle komma ut i köket - ojojojoj, det GÖR man bara inte!

Tjänarna blev lika arga som Prinsen.

Man ska veta sin plats! Och min plats var INTE i köket!

(Den regeln har liksom upphört sedan dess....tyvärr....)

Jag vande mig aldrig vid de där tjänarna som sprang fram och puffade upp kuddarna varje gång jag skulle sätta mig på soffan. Och kallade mig "Madam" hela tiden.

Jag klarade inte av att släppa kläderna där jag stod, så att tjänarna antingen kunde tvätta dom eller bara plocka upp dom, vika ihop dom och lägga dom på en stol.

Jag tyckte det var obehagligt att bara säga till dom: "Köp shampoo till mig!" eller "Gå ut och handla frukt!" varpå dom sprang iväg på störten. Jag passar nog inte in som "härskarinna". :)

Okej, nu är sannsagan om Prinsen slut.

Det var kul så länge det varade.

Jag är så glad för alla dom där upplevelserna.

Och ibland undrar jag vad Prinsen gör i dag.

Hur många fruar han har.

Om han lyckats spela bort hela sin förmögenhet.

Om han tog över sin pappas mega-business.

Eller om han fortfarande är en "playboy".

Och jag undrar om han grämde sig över DET ENDA han inte kunde köpa för pengar - min kärlek.

(Jösses, det här kan jag OCKSÅ göra film om!) (Skratt)

Annika - shejkad - not stirred.

Idag satt jag tre timmar och försökte göra ett bildspel för mina kommande föreläsningar om boken.

Jag vet inte hur man gör bildspel. Men det fixar sig väl, tänker jag....

Manualer hatar jag. Dom är pest. Jag trycker och testar och svär och trycker igen. Till slut går det :)

Jag är verkligen den borne "testaren".

Och jag lyckades göra 2/3 av bildspelet. Det blir jättebra!

Sedan begav jag mig ner till Avenyn.

Marie och jag fikade på....hrm....vad hette DET caféet, då?

Minns inte. Men det är ett franskt café som ligger på Engelbrektsgatan.

Marie var ett tag ordförande för Världen i Våra Händer och vi har känt varandra i flera år. Nu var det ett tag sedan vi träffades, så det var jättekul att babbla om gamla minnen och nya händelser och allt annat i livet.

Tack för trevlig fikastund, Marie!

Annika - som njöt av en promenad hem....nästan lite vårkänslor!

Nu orkar jag snart inte lyssna på det här längre - alla dessa banker och kapitalförvaltare som tar ut enorma bonusar och löner!

Alltså - vilken värld lever dessa människor i?
Om dom inte förstår att det - speciellt i dessa kristider - sticker i ögonen på vanligt folk, då fattas en stor portion av emotionell intelligens. En stor portion av något som är viktigt för alla ledare!

Speciellt skrämmande är "går det så går det"- mentaliteten. Som små barn som ska se hur långt dom kan gå. Och när folk blir förbannade (oj då, vilken överraskning!!) så backar dom och ger storstilat upp sin bonus.

Missförstå mig rätt, jag tycker det är okej med höga chefslöner.

De ska få lön för mödan.

De ska få extra bonus om det går bra!

Jag jobbar med många duktiga, ansvarsfulla chefer och ledningsgrupper som jobbar ihjäl sig för företaget/förvaltningen.

Visst, självklart ska dom få betalt för det ansvar dom har!

Men när man mitt i kristider och en växande arbetslöshet - och trots att man sett hur det gått för andra företag som brakat på med höga bonusar - nästintill knäpper folk på näsan med sina rikedomar, då är det bara  arrogant, okänsligt och fullständigt respektlöst!

Att krypa tillbaka och ändra sig efter folkets dom ger jag inte mycket för.

Det gör femåringar också.

Annika - som efterlyser mer solidaritet