Nu är jag hemma igen.

Fick nog en överdos havsluft, för jag blev riktigt trött. (Ler)

Först ställde jag kosan mot Bohus Malmön.

Färjan går inte så ofta nu när det är lågsäsong. Missar man den blir man stående på kajen i en halvtimme.

DÄR är mitt lilla hus. Längst in i viken. Grönvik, heter det.

Tyvärr hann jag aldrig dit.

Fick bara se huset från färjan.

Jag körde längst ut till kusten - till Dödvik, som boken handlar om.

Tog en massa foton.

Jag var alldeles ensam - bara jag, vindarna, vattnet och klipporna.

På vägen tillbaka, när jag tittade på alla sönderhuggna, sargade klippor fick jag nästan en "uppenbarelse" - eller vad jag ska kalla det.

Som om Minya var där och berättade om den här ön, som varit SÅ speciell för bronsåldersfolket.

Alla de här klipporna var heliga. Men nu är de förstörda. Bortsprängda. Sårade.

Bohus Malmön blev stenhuggarindustrins hjärta. Nästan hela ön förstördes.

Just denna ö, som helt uppenbart var en forntida gravplats eller ceremoniplats.

Är det en tillfällighet?

Eller en omedveten drift att utplåna allt det hedniska, allt det starka.

Det sker på SÅ många ställen i världen.

Jag tänker på Navajoindianerna som återigen får se sitt heliga berg Big Mountain förstöras av kolkraftverkens rovdrift.

Eller Lakota och deras kamp för Bear Butte, det heliga berget. Just DÄR ska man bygga motorcykelbarer. (Av alla ställen...!)

"Återställ balansen", sa Minya. "Hedra våra heliga klippor. Låt såren läka, låt kraften få blomma som den gjorde när vi levde här. De här klipporna har plågats länge nog. Ön var helig. Den är fortfarande helig. Någon måste berätta om glömda minnen. Låt folk få förståelse för vad som finns här ute...."

"Okej", sa jag och tänkte på möjligheten att göra en film om boken. "Okej".

Jag lämnade ön med Minyas ord ringande i mina öron. "Låt folk få veta".

De här fotona ska åka med mig till Växjö och Kalmar och många andra ställen. Folk ska få veta. Och Pyttarna ska få upprättelse!

Sedan körde jag till Kungshamn där jag mötte Lasse.

Och därefter började våra problem.

Vi ville bara sätta oss någonstans och ta en kopp kaffe. Men det gick inte. Det fanns inte ett enda fik öppet!

Jag frågade folk som passerade: "Finns det nånstans att fika här?"

De tittade på mig som om jag vore tokig och skrattade: "Nej!"

Storstadsbo som jag är förstår jag inte riktigt det där.

"Men nånstans?? Har ni inget fik?!"

Dom glodde på mig som om jag vore rubbad. "Näää!"

Jag föreslog Lasse att vi skulle gå in på Kinarestauranten och ta en kopp kaffe. Det var nästan tomt där inne.

"Nej, här ÄTER man!" sa servitrisen halvsurt. "Inte dricka kaffe!"

Jag sneglade på kaffet som stod alldeles framför mig vid disken.

"Men...varför kan man inte få köpa en kopp kaffe....?

"NEJ!"

Ooookej....vill man inte sälja så vill man inte. Jag förstår inte sådant där. Heller.

Till slut hittade vi en pizzeria där ägaren erbjöd oss kaffe och småkakor. Äntligen!

Nej, jag ska nog inte flytta till Kungshamn.

Har funderat på det någon gång...men...näää....!

Vi tog en promenad längs kajen och sedan blev vi hungriga, så då åkte vi till Hunnebostrand för lunch. Där är det i alla fall Bella Gästis ett säkert kort.

Det blev som alltid ett trevligt samtal.

I sommar skall Lasse gräva på ett ställe han tidigare visat mig, ett ställe som måste varit en betydande ceremoniell plats för tretusen år. Där fanns t o m tecken på riktiga altare. Offeraltare? Jättespännande. Det blir bara mer och mer spännande ju mer vi pratar.

"Ska vi skriva en bok tillsammans?" sa Lasse, som skulle uppskatta att för en gångs skull slippa vara så himla vetenskaplig.

(Och bli lika galen som jag! Det är HÄRLIGT, lite mindre vetenskap och lite mer "galenskap" så blir det nog kanonbra!) (Fniss)

Jag vill skriva om offerkällorna han forskar om just nu.

Om Kärringsjön i Halland, som han gärna berättade om. Dit kom folk och offrade i bronsåldern ända fram till 400 e Kr.

Lasse tror att ordet Kärring (som ju är nedsättande i våra dagar) kommer från ordet Käring, alltså nån man älskade, och att sjön var ämnad till Freja.

I sjön finns nämligen massor med offergåvor, bl a saker som vi vet offrades till kärlekens gudinna - Freja.

Sådant där vill jag skriva om! Det är så spännande!

På hemvägen tog jag en sväng till vandrarhemmet där vi ska bo under resan i maj. Det var stängt, men jag fick i alla fall se var det ligger. Och det var en väldigt positiv känsla - mitt i parken med Gammelgården och Stenhuggarmuséet.

Så vackert! Här kommer vi att trivas.

Annika - med nya krafter och insikter

 

Anna

18 mars 2009 17:37

Jo, visst är Malmön sönderhuggen.

Men det är något visst med ön i allafall. Eller rättare sagt, det var.

Nu har man "exploaterat" den lite väl hårt, med alla dyra lyxkåkar vid bryggorna...

http://annabella.bloggagratis.se

 

Annika

18 mars 2009 17:46

Ja, det är definitivt något visst med Malmön!
Något VÄLDIGT "visst".

Man jag håller med dig, nu börjar turismen fullständigt ta överhand. Jag föredrar att åka dit så här års. När jag är nästintill ensam där. Jag och lokalbefolkningen :)

 

dchw

18 mars 2009 19:13

Jag har läst allt Du förmedlar. Jag fastnar för Minyas budskap.-Låt folk få veta!
Det är så viktigt i dagens samhälle(som är vi)att låta folk få veta...Låt oss gå 3000 år tillbaka, och blanda det med dagens, precis som Du gjort. Kanske, kanske det börjas att LYSSNA, optimist som jag är, trots skiten vi har idag.
Bravo Annika!

 

Moder Svea

18 mars 2009 19:24

Jag rös...
Jag tror på vad du säger, folk måste få VETA. Vi kan inte bara springa i det här ekorrhjulet och tro att vi kommer framåt när vi på många sätt springer baklänges.

Sedan känner jag igen det du skriver - att heliga områden alltid råkar ut för förstörelse!

Det finns en rädsla, tror jag. En motkraft som hindrar oss att få kontakt med det ursprungliga. Jag tror också att vi måste sätta oss emot den.

Det du gör är jättebra!

 

Skogshuldran Titti

18 mars 2009 20:06

Vilka fullkomligt UNDERBARA vårbilder från havet!
Du är sannerligen en Budbärare Annika!
Berättelsen om Minya har du inte hittat på genom tillfälligheter och lyckliga omständigheter, utan den har förmedlats till dig för att du ska ge viktig information om betydelsefulla platser till oss andra!
KRAM!

http://skogshuldran.bloggagratis.se

 

Annika

18 mars 2009 21:34

Tack, tack, för era ord!!

Jag bugar bara ödmjukt för Minyas vishet. Hon vill VERKLIGEN ha ut det här budskapet.
Undrar varför det är så viktigt just NU?
Kanske finns en orsak...

Tids nog kommer vi säkert att förstå.
Jag bara hoppas att vi fattar i tid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När jag startade denna blogg för drygt två år sedan hade jag som mål att skildra produktionen och tryckningen av min bok "Kvinnan i Klippan." När boken kom ut skulle jag sluta blogga. Trodde jag. Ha ha. Men bloggen ville annorlunda. Dessutom ...

  Kunde inte sova i natt. Kände mig  "konstig" och svettig. Men speciellt varmt var det ju inte.   Vid halv fyra tiden var jag uppe och funderade på att kanske ta en nattlig promenad. Till slut, vid femtiden, gled jag in i dimmornas land och ...

  Lade mig i Slottsskogen med min lilla picknick och försökte få färg på de kritvita benen. Och ansiktet. Där låg jag i två timmar - tills jag kände hur det började göra ont på läppen, precis där jag brukar få munsår. Neeeeeej!! Nejnejnejnejnej! Ja...

  Flås...flås...flås...flås...   Har powerwalkat runt Slottsskogen och tittat på resterna av midsommarfesten. Vi var dock en hel hög med hurtiga motionärer som forsade fram mellan träden :)   Lagom varmt just nu. Men hettan kommer nog a...

         God morgon!Hoppas ni vaknar utan baksmälla :)   Himlen är knallblå! Men i går kväll var det svarta moln på himlen och en kraftig blåst. Och KALLT. Så jag vet inte hur det gick för utomhusfirarna.   Läste att det förr i tiden ...