Nu är jag hemma igen.

Fick nog en överdos havsluft, för jag blev riktigt trött. (Ler)

Först ställde jag kosan mot Bohus Malmön.

Färjan går inte så ofta nu när det är lågsäsong. Missar man den blir man stående på kajen i en halvtimme.

DÄR är mitt lilla hus. Längst in i viken. Grönvik, heter det.

Tyvärr hann jag aldrig dit.

Fick bara se huset från färjan.

Jag körde längst ut till kusten - till Dödvik, som boken handlar om.

Tog en massa foton.

Jag var alldeles ensam - bara jag, vindarna, vattnet och klipporna.

På vägen tillbaka, när jag tittade på alla sönderhuggna, sargade klippor fick jag nästan en "uppenbarelse" - eller vad jag ska kalla det.

Som om Minya var där och berättade om den här ön, som varit SÅ speciell för bronsåldersfolket.

Alla de här klipporna var heliga. Men nu är de förstörda. Bortsprängda. Sårade.

Bohus Malmön blev stenhuggarindustrins hjärta. Nästan hela ön förstördes.

Just denna ö, som helt uppenbart var en forntida gravplats eller ceremoniplats.

Är det en tillfällighet?

Eller en omedveten drift att utplåna allt det hedniska, allt det starka.

Det sker på SÅ många ställen i världen.

Jag tänker på Navajoindianerna som återigen får se sitt heliga berg Big Mountain förstöras av kolkraftverkens rovdrift.

Eller Lakota och deras kamp för Bear Butte, det heliga berget. Just DÄR ska man bygga motorcykelbarer. (Av alla ställen...!)

"Återställ balansen", sa Minya. "Hedra våra heliga klippor. Låt såren läka, låt kraften få blomma som den gjorde när vi levde här. De här klipporna har plågats länge nog. Ön var helig. Den är fortfarande helig. Någon måste berätta om glömda minnen. Låt folk få förståelse för vad som finns här ute...."

"Okej", sa jag och tänkte på möjligheten att göra en film om boken. "Okej".

Jag lämnade ön med Minyas ord ringande i mina öron. "Låt folk få veta".

De här fotona ska åka med mig till Växjö och Kalmar och många andra ställen. Folk ska få veta. Och Pyttarna ska få upprättelse!

Sedan körde jag till Kungshamn där jag mötte Lasse.

Och därefter började våra problem.

Vi ville bara sätta oss någonstans och ta en kopp kaffe. Men det gick inte. Det fanns inte ett enda fik öppet!

Jag frågade folk som passerade: "Finns det nånstans att fika här?"

De tittade på mig som om jag vore tokig och skrattade: "Nej!"

Storstadsbo som jag är förstår jag inte riktigt det där.

"Men nånstans?? Har ni inget fik?!"

Dom glodde på mig som om jag vore rubbad. "Näää!"

Jag föreslog Lasse att vi skulle gå in på Kinarestauranten och ta en kopp kaffe. Det var nästan tomt där inne.

"Nej, här ÄTER man!" sa servitrisen halvsurt. "Inte dricka kaffe!"

Jag sneglade på kaffet som stod alldeles framför mig vid disken.

"Men...varför kan man inte få köpa en kopp kaffe....?

"NEJ!"

Ooookej....vill man inte sälja så vill man inte. Jag förstår inte sådant där. Heller.

Till slut hittade vi en pizzeria där ägaren erbjöd oss kaffe och småkakor. Äntligen!

Nej, jag ska nog inte flytta till Kungshamn.

Har funderat på det någon gång...men...näää....!

Vi tog en promenad längs kajen och sedan blev vi hungriga, så då åkte vi till Hunnebostrand för lunch. Där är det i alla fall Bella Gästis ett säkert kort.

Det blev som alltid ett trevligt samtal.

I sommar skall Lasse gräva på ett ställe han tidigare visat mig, ett ställe som måste varit en betydande ceremoniell plats för tretusen år. Där fanns t o m tecken på riktiga altare. Offeraltare? Jättespännande. Det blir bara mer och mer spännande ju mer vi pratar.

"Ska vi skriva en bok tillsammans?" sa Lasse, som skulle uppskatta att för en gångs skull slippa vara så himla vetenskaplig.

(Och bli lika galen som jag! Det är HÄRLIGT, lite mindre vetenskap och lite mer "galenskap" så blir det nog kanonbra!) (Fniss)

Jag vill skriva om offerkällorna han forskar om just nu.

Om Kärringsjön i Halland, som han gärna berättade om. Dit kom folk och offrade i bronsåldern ända fram till 400 e Kr.

Lasse tror att ordet Kärring (som ju är nedsättande i våra dagar) kommer från ordet Käring, alltså nån man älskade, och att sjön var ämnad till Freja.

I sjön finns nämligen massor med offergåvor, bl a saker som vi vet offrades till kärlekens gudinna - Freja.

Sådant där vill jag skriva om! Det är så spännande!

På hemvägen tog jag en sväng till vandrarhemmet där vi ska bo under resan i maj. Det var stängt, men jag fick i alla fall se var det ligger. Och det var en väldigt positiv känsla - mitt i parken med Gammelgården och Stenhuggarmuséet.

Så vackert! Här kommer vi att trivas.

Annika - med nya krafter och insikter

Nu ska jag alldeles snart hoppa in i bilen och köra upp till Minya-land".

Jag ska ta mig till Bohus-Malmön och fotografera de platser som nämns i boken för att kunna göra ett bildspel.

Sedan ska jag träffa Lasse i Kungshamn eller Hunnebostrand. Eftersom muséet i Tanum beställt tio böcker tänkte jag lämpa över böckerna på honom :) Dessutom ska vi diskutera resan i maj, hur vi ska lägga upp den.

Förhoppningsvis får jag också tid att titta på vandrarhemmet där vi ska bo under resan, har inte sett det ännu.

Det ska bli SÅ skönt att komma ut till kusten igen.

Tittar in här i kväll när jag är hemma igen.

Ha en härlig dag, alla!

Annika - som längtar ut till havet (även om det inte är långt borta i Göteborg heller....)