Oj, vad tiden rusar iväg. Nu kan jag se vilka inlägg jag gjorde för ett år sedan. Vilket inte är helt korrekt. Jag startade bloggen 12 april men bakdaterade - så det är inte RIKTIGT ettårsjubileum ännu. :)

För ett år sedan var jag inbjuden av samerna i Umeå att visa och föreläsa om filmen. Eftersom ingen av indianerna från filmen kunde komma hit föreslogs det att jag skulle be Arvol Looking Horse säga några ord som jag kunde läsa upp som en hälsning till de församlade samerna. Jättebra idé, tyckte jag!

Sagt och gjort, jag kontaktade Looking Horsarna varpå jag fick till svar att dom inte hade tid. "Skriv ihop något själv!" sa Paula. "Om du vill kan du skicka över det, så kan vi kolla."

Jag blev helt förstummad! Kanske jag skulle blivit hedrad, men reaktion blev tvärtom. Skulle JAG hitta på något i Arvols namn?!

Lösningen blev att jag klippte och klistrade i filmintervjun med Arvol och skrev ihop ett tal. Det var alltså hans ord, men inte riktigt i samma ordning. Talet blev fantastiskt bra, publiken var väldigt nöjd och flera hörde av sig efteråt och ville ha talet i skrift.

Men jag tänker - hur många stora män och kvinnor har sagt det dom ska ha sagt?

Vilka skriver talen?

Vilka skriver orden?

Är förgrundsfigurerna bara skickliga "estradörer" och talare?

Kanske är det dom anonyma "bakgrundsfigurerna" som egentligen borde bli hyllade?

Ja, så är det nog.

Det är den vanliga, anonyma lilla människan som har de stora orden!!

Annika - som aldrig i livet skulle kunna talat i någon annans namn

Det här fotot är SÅ härligt!! :)

Tack igen, kära Umeåsamer. Jag minns mitt besök med stor glädje!

 

marieg

17 februari 2009 22:56

ja, DET lät som en mastig uppgift det, att komponera ett tal, som någon annan skall kunna stå för, knivigt värre.
Vad bra att du själv också var nöjd.
Det brukar väl annars vara så, att man är mest självkritisk, om man bara kan släppa på det så....nja, du är fantastisk annika, jag hade nog inte klarat den uppgiften.

 

Annika

17 februari 2009 23:23

Hej Marie - tja, det var ju inte så svårt att göra det jag gjorde. Att klippa och klistra, så att säga. Men jag var REJÄLT nervös. Bara samer i hela salen. Och så jag.

Det var verkligen en ära att få vara där och få hålla tal på öppningsdagen av sameveckan. Puh, svettigt. Så jag är så glad att dom gillade det!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När jag startade denna blogg för drygt två år sedan hade jag som mål att skildra produktionen och tryckningen av min bok "Kvinnan i Klippan." När boken kom ut skulle jag sluta blogga. Trodde jag. Ha ha. Men bloggen ville annorlunda. Dessutom ...

  Kunde inte sova i natt. Kände mig  "konstig" och svettig. Men speciellt varmt var det ju inte.   Vid halv fyra tiden var jag uppe och funderade på att kanske ta en nattlig promenad. Till slut, vid femtiden, gled jag in i dimmornas land och ...

  Lade mig i Slottsskogen med min lilla picknick och försökte få färg på de kritvita benen. Och ansiktet. Där låg jag i två timmar - tills jag kände hur det började göra ont på läppen, precis där jag brukar få munsår. Neeeeeej!! Nejnejnejnejnej! Ja...

  Flås...flås...flås...flås...   Har powerwalkat runt Slottsskogen och tittat på resterna av midsommarfesten. Vi var dock en hel hög med hurtiga motionärer som forsade fram mellan träden :)   Lagom varmt just nu. Men hettan kommer nog a...

         God morgon!Hoppas ni vaknar utan baksmälla :)   Himlen är knallblå! Men i går kväll var det svarta moln på himlen och en kraftig blåst. Och KALLT. Så jag vet inte hur det gick för utomhusfirarna.   Läste att det förr i tiden ...