Varje gång jag ser en dimma över ett fält tänker jag på min mormor.

"Titta, där dansarna älvorna!" sa hon.

Kanske hade hon rätt......

Jag läser Marie Söderqvists sista krönika i GT. Hon har skrivit krönikor i sju år men har nu bestämt sig för att sluta. Och därför har hon sammanställt alla klagomål, frierier, snuskiga förslag och spännande livshistorier hon fått.

Så vilka ämnen genererar mycket klagomål? Gud och Kungahuset kan skapa mejldrivor, skriver hon. Men det som skapar MEST klagomål och det fulaste man kan anklaga någon för i Sverige är att ha det bra! Då blir folk döarga. För vi svenskar vill lida och försaka.

Alltså, nu blir JAG arg. Vi har det så JÄKLA (ursäkta) bra här i Sverige! Okej, inte alla, men en stor, stor majoritet.

Att ha det dåligt innebär t ex att vakna varje morgon och undra varifrån maten - och vattnet - ska komma och om bakterierna i vattnet kommer att döda dig så småningom.

Att ha det dåligt innebär att se dina barn, dina släktingar, dina grannar bli nedmejade av granater och kulor och veta att om du själv överlever så överlever du bara för att vara offret i  en gruppvåldtäkt.

Att ha det dåligt är att vara fruktansvärt sjuk, men - sorry - du har fel hudfärg för att få den medicin som finns tillgänglig. Eller så blir du hotad, jagad, lemlästad och dödad för att du råkar ha "fel" religion.

Jizzez, var glada och tacksamma för allt vi HAR, svenskar!!

För att inte tala om den här fantastiska naturen i ett av de vackraste länder på vår jord! (jo, jag tycker det!), allemansrätt, jämställdhetstänkande, inga krig eller farliga jordbävningar eller yttre hot. Listan kan göras lång.

Gör det ont att vara tacksam? Är det farligt att känna glädjen över det vi HAR? Jag förstår inte. Många tycks tro att om man är tacksam, då slutar man kämpa för att saker och ting ska bli bättre. Näää, absolut inte. Det ena tar inte ut det andra. Men vi måste kunna stanna på trappsteget ibland och njuta av allt vi HAR istället för att gnälla över allt vi INTE har.

Bitterhet äter upp dig från insidan. Tacksamhet ger dig kraft att sträva vidare. Och allt skapar ringar på vattnet. Ringar av bitterhet - eller ringar av lycka. Det är ditt eget val.

Så nu säger jag det som man tydligen inte får säga - vi svenskar har det överlag ENORMT bra!

Annika - som blir så trött på allt svenskt gnäll!

DAGENS MÅL:  att skärpa mig!

- ringa säljsamtal

- gå till gymet

- ta en långpromenad

- återgå till nyårslöftet: att sluta äta kakor

DAGENS UTFALL: åkte till IKEA

- ringde inte ett enda samtal

- var inte i närheten av gymet

- gick några få steg på IKEA

- blev återigen attackerad av gröna cheesecakes

Alltså, nu är det så här, jag skulle bara ringa ett samtal till min kompis i morse. Ja, innan jag började med säljsamtalen, för att sedan trava iväg till gymet. (Hade redan träningskläderna på mig).

Och då var det så att min kompis "var på rymmen" från tråkiga "måsten." Och det är ju mycket roligare att rymma tillsammans!

"Ska du inte till IKEA snart?" sa hon.

"Jo, idag!" sa jag.

Så snabbt gick det!

 Ja, då stog vi ju där i matkön och plötsligt hoppade de där cheseecaksarna på mig igen - RÄTT ner på min bricka. OCH på min kompis bricka också.  Vad ska man göra, liksom??!!

Men jag köpte bara ETT enda paket! En Färja. (Skratt)

Alltså, detta är min nya skrivbordslampa till mitt kontor.

Och då är det ju faktiskt en jobb-grej, så IKEAbesöket var ju faktiskt a-r-b-e-t-e!

Sedan på väg hem började det snöstorma!

Och då kunde jag ju inte köra till gymet, för tänk om jag skulle snöa inne där och inte komma hem!

När jag kom innanför dörren var klockan nästan fem och det var för sent att ringa säljsamtal.

SHIT, vad synd!!!!

Jag känner att jag har en "förtappad" vecka.

Det är liksom ingen idé att ens försöka....

Ska man vara "förtappad" ska man vara det rejält, tycker jag!

Annika - som lagt munkavel på den där lilla dvärgen som tjatar om skärpning.

Fick ett mail idag om en skoltjej som läst "Kvinnan i Klippan" och nu ville göra ett arbete i skolan om - mig. Jag blir så jätteglad inombords när ungdomar gör olika former av projekt på det som jag skrivit. Tänk att man kan nå fram till den unga generationen och ge dom ett ord på vägen. Det är HÄRLIGT.

För några år sedan gjorde en skola i Uddevalla en helt fantastisk utställning baserad på min bok "De kallar oss indianer".

Jag var ditbjuden på invigningen. De hade satt upp en tipi, hade ett bildspel som gick kontinuerligt och en röst som gav information om hur indianerna blivit utrotade.

Det var så enormt bra gjort och jag blev SÅ rörd!! Skickade över bilder till mina indianvänner som också blev djupt rörda. Visst är det härligt?!

Sedan hörde Uddevalla lokalradio av sig, så jag fick komma dit i ett morgonprogram och svara på frågor om indianernas situation. Uddevalla är verkligen på hugget!! :)

Annika - som hoppas på fler ungdomsprojekt i framtiden