Så att ni inte missförstår titeln: finne = acne. (Fniss)

Det här är så jätteroligt, liksom. Att vara 55 år och få en stor FINNE, som jag nog inte haft på säkert 20 år. Och att lyckas prestera detta just den veckan som jag har en filminspelning samt mitt första modelljobb! Det är ju bara så hysteriskt roligt! Hahaha!

Om jag hade varit 16 år nu så hade jag nästintill skjutit mig. Eller i alla fall gråtit i timmar i sträck över att mitt liv var över. (Jag minns hur det var....!)

Gud, vad skönt det är att bli gammal och bara kunna rycka på axlarna och tycka: "Ooops!" Livet har ju så mycket viktigare saker att fundera över. :)

Annika - som är på väg tillbaka till tonåren (fniss)

Nu har jag precis kommit hem från min powerwalk, svettig och trött men väldigt nöjd! Häng med runt, vet ja´ :=)

Första sträckan är inte kul - den går längs med avgaserna.....

Och så tittar folk lite konstigt när man ångar på här. Det gäller att komma till parken så snabbt som möjligt! (Den är där, längst bort i horisonten).

 Väl inne i parken kan man bara falla in i mängden av joggare och "walkare". Här ligger jag som nummer tre i en hel rad med motionärer. (LOL)

Runt dammen.....

Förbi säldammen - och sedan kommer denna låååånga backe rätt upp! Snacka om att man får puls och bränner kalorier! (Fniss)

Men utsikten är ju värd en del! Här ser ni Älvsborgsbron - och Stenabåten från Danmark eller Tyskland som är på väg in.

 Och så kan man titta på djuren också, när man ångar förbi....

Familjen hjort är lite halvslöa idag...

Till slut bär det nedför. Den här vägen är så vacker!!

Efter sisådär 10 minuter till är jag hemma! En lagom runda och en jättebra start på morgonen!

Annika - som varvar ner i soffan innan jag ska jobba lite och sedan gå till frissan

När jag var i Stockholm för drygt en vecka sedan träffade jag ju Nikeisha och hennes mormor Dagmar. Jag fick så fina gåvor av Dagmar, bl a detta lilla häfte om hennes gammelmormor. (Eller var det gammelfarmor, Dagmar?)

Johanna Andersson från Ådalen, som levde 1874 - 1952, skrev sporadiska anteckningar om sitt liv och i samband med sin 80-årsdag skrev hon ner hela berättelsen. I början av 2000-talet återfanns hennes anteckningsbok. Gamla självbiografier finns det gott om - men dom är oftast skrivna av rika män. Inte en av en "vanlig, fattig kvinna".

Tusen tack för den här fina gåvan, Dagmar. Det är intressant att läsa de här orden om en tid när gudfruktigheten var lika stor som fattigdomen.

De äldsta har så många minnen och så mycket visdom. Vi skulle ta vara på denna skatt på ett bättre sätt. Själv tänker jag ofta på det nu när de äldre generationerna är borta - varför lyssnade jag inte på mormors alla berättelser lite mer??!

Annika - som ofta tänker på hur himla bortskämda vi är nu för tiden!

Idag ringde jag min kontaktperson på Bohus Malmön. Jag håller på att fila på de avslutande sidorna i boken och ville fråga om jag fick lov att sätta ut hennes telefonnummer. Och det var inga problem! "Du måste komma hit!" sa hon. "Det finns så mycket att skriva om. För det händer saker här, massor av saker!"

Under hösten har det hänt underliga saker över hela ön, fick jag veta. Spöklika saker. Folk som syns men som inte finns. Ljud och ljus och oförklarliga fenomen. Hon var verkligen berörd av detta "något" och skulle gärna berätta mer när hon fick tid. (Jag måste åka dit! Måste!!)

Jag tänker med en viss bävan på tidigare böcker som jag skrivit. När "saker" har börjat hända, saker jag skrivit om. Är det så att böckerna drar igång märkliga krafter eller är det tvärtom: krafterna vaknar och böckerna måste skrivas som en del i att sprida ett budskap? 

Jag får en "otäck" känsla av att det jag delvis fantiserat om inte alls är fantasi utan snarare gömda minnen från det förflutna. Kanske är det människorna i boken, krafterna från forntiden, som har satts i rörelse? Och kanske är allt det här inte alls en tillfällighet.....eller hur, Minya? :)

Annika - mitt i ett äventyr....igen!

På väg till CASH för att köpa pärmar och papper

Regn, dis, dimma och blåst.....

Annika - inkurad i ösregnet

God förmiddag på er ute i Sverige! :) Hur har ni det?
Här i Götet är det mörkt. Någon har lagt ett kastrullock över hela stan, verkar det som. Själv är jag lite lagom seg. Försöker sparka igång mig, har förberedelser att göra för veckans jobb. 

Den här veckan blir i alla fall rolig. På onsdag skall jag göra jobbet jag verkligen, verkligen ville ha - att inspirera invandrarkvinnor. Det ska bli så kul! På torsdag är det filmdag, då jag ska ikläda mig uniform och spela polis. (Haha). Och på lördag är det dags för mina foto-sejour.

Men just nu ska jag hälla i mig lite kaffe och sedan fortsätta ringa några kundsamtal. Och svara på mejl....jag ligger efter.....(suck).

Annika - som alldeles snart ska iväg för att inhandla kontorsmaterial 

Folke och jag anlände till Norrköping 45 min. försenade. Tåget gick sönder (mer regel än undantag!) så vi missade vår anslutning i Katrineholm och fick åka buss sista sträckan. Det gjorde inte så mycket för oss. Vi hade gott om tid innan filmvisningen. Desto värre var det för vår vän Renzo Aneröd, vars film om GHB "Jag vill inte leva detta livet" skulle ha världspremiär innan vår film., "Spirits for Sale".  Renzo missade halva filmen, men fick i alla fall vara med på slutet....

Vi fick verkligen VIP-mottagande i Norrköping! Festivalen ställde upp med en egen, personlig ciceron som mötte oss på Centralen och som skulle se till att hela vår dag blev så bra som  möjligt!! (Vilken service, alltså!)

Vi blev tilldelade program och gratis inträde på alla filmer. Samt matkuponger.

Eftersom vi hade en timme innan filmen gick vi och fikade på Kupolen.

Det kändes som att sitta i ett "Space Ship!" (haha) Så här såg taket ut!

 Folke äter upp sin räksmörgås och Sebastian från festivalen "ser efter oss" :)

Sedan gick vi till bion där filmen skulle visas.

Två fantastiskt duktiga filmare/regissörer - Renzo Aneröd och Folke Johansson.

Renzos film har just avslutats och nu är det vår tur!

Folk är på väg in för att se "Spirits for Sale".

Att få stå längst fram vid duken och presentera sin egen film är fortfarande så totalt "otänkbart" för mig att jag inte kan ta in det till fullo. Kan nog aldrig riktigt vänja mig, trots att det är femte gången jag gör det. Hade någon berättat detta för mig för fem år sedan, hade jag skrattat ihjäl mig och sagt att personen i fråga varit galen! Men där ser man - även de mest utopiska drömmarna kan bli till sanning!! Man ska aldrig sluta tro på att allt är möjligt!

Efteråt fick vi fick en härlig pratstund med några trevliga tjejer ur publiken.

Efter en god middag fick jag förmånen att välja vilken film vi skulle se härnäst eftersom vi hade tre timmar kvar till avfärd. Jag valde en japansk film. Och valde TOTALT fel! (Skratt) Filmen var så katastrofalt dålig och deprimerande att det var ett lidande....flera stycken gick innan slutet. Hur kom den filmen med på festivalen??! Urrrrk!

19.30 gick tåget hem och nu är jag alltså tillbaka efter en låååång men jättetrevlig dag! "Spirits for Sale" visas ytterligare två gånger under festivalen.

Annika - som fortfarande blir tårögd när jag ser de fattiga kvinnorna vi träffade i Albuquerque

 "I alla år trodde jag att SNART skulle livet börja! Det verkliga livet!

Men det fanns alltid något hinder i vägen: en skuld att betala, en uppgift att slutföra - men sedan skulle livet börja!

En dag uppdagades det för mig att dessa hinder....

...var mitt liv!"

(Alfred de Souza)

Fyll livet med möjligheter - inte med hinder!

Du får en ny chans i morgon...

...och i övermorgon...

...och i övermorgonsmorgon....och i.....