Kom och hämta mig, Maria! (färjans namn)
"Take me to Minya´s island!" :)

Ann-Gret var så jättesnäll och följde med mig hela vägen upp till toppen. Vi klättrade och pustade och till slut var vi uppe. Och där låg röset.  Nere till vänster ser ni upprätta stenar mitt i röset - nästan som gravstenar. Undrar vad dom haft för funktion?

Tyvärr har många människor burit bort stenarna från röset och använt dom till annat.  Men en gång i tiden var det här magnifikt! Det mäter fortfarande nästan 30 meter i längd! Sägnerna säger att här ligger en stor hövding begravd:

Det största röset på ön syns tydligt från havet, men ingen tycks veta hur man ska ta sig upp dit. Klipporna är höga och inga stigar finns. Det får väl bli ett framtidsprojekt för mig....(ler) 

I boken är Minyas mormor Ala den mest omtyckta och inflytelserika av de andliga ledarna bland vanerna. Besökare kommer från när och fjärran och det är Ala som lär upp Minya. En kvinna med starka krafter - en äkta "Frejas Dotter".  Graven här uppe på berget är henne verkligen värdig :) Här kan hon se ut över sin älskade ö och sitt hav.

Annika - tillbaka i Göteborg efter tre underbara och lärorika dagar!

Nu packar jag ihop för att ge mig av till Göteborg. Hade gärna stannat längre, men plikten kallar (tyvärr). Troligtvis kommer jag hit någon helg om vädret blir fint, men sommarvistelsen är nog över nu. Suck.

Men jag ska inte direkt hem. 13.00 skall jag träffa Ann-Gret på Bohus Malmön, som ska visa mig vägen upp till en av bronsåldersgravarna (tänkte nämligen begrava Minyas mormor där.) Det ska tydligen vara otillgängligt  och inga stigar som leder upp, så jag får klara mig själv, sa hon. (Foton kommer ikväll....hoppas jag....)

En förhållandevis liten ö som Malmön - men där finns 12 bronsåldersgravar! Rätt fantastiskt,  det måste ha varit en knytpunkt på något sätt. Eller en begravningsplats för hövdingar/andliga ledare. Som Minyas mormor (ler)

Annika - som känner mig lite vemodig över att sommarvistelsen är slut...men så är det....

---------------------

Dags att hala vimplen. Den ska bara sitta uppe när någon är hemma. Och nu är det snart ingen hemma längre.... :)

I det här krypinet har jag bott i sommar. Det var ursprungligen en skrubb med massor med skräp i, men vi byggde om. Visst blev det fint?

Min mormor trodde på Gud. Och på näcken och småfolket och skogshuldran. Och på pyttarna. Och på allt annat däremellan.... (ler).

När jag var liten älskade jag hennes porslins-Madonna. "Kan jag få den när du är död?" minns jag att jag sa.

Nu står den här, i en urholkning i den öppna spisen. Lite kantstött. Men väldigt vacker, den är riktigt gammal!  Och jag sitter här i kolmörkret i stugan och tänker att mormor kanske är död, men det här huset bär så många minnen av henne! Hon är det här huset. Det känns väldigt bra :)

Annika - som tycker mörkret är så vackert. Och ljuset också :)

-------------

Så här ser det ut i mitt rum just nu:

En mor med sitt barn.  (Fast varför gjorde dom henne blond??!)

Titta vilka fina snäckor jag fick av några barn! :)

Tänk så otrolig naturen är....!

Sitter och tänker på det medan jag håller på att fylla i en presentationsblankett, som en av mina nya "agenter" ska ha för att sälja mig. De har några intressanta frågor, som gjorde att jag verkligen fick tänka till. "Välj ETT ord som är det vackraste du vet!"  Gud, så svårt. Till slut kom jag på det - jag skrev "Moder Jord." (Okej, två ord, hoppas dom har överseende...) Finns det något vackrare än Moder Jord?! (ler)

Vad skulle du ha valt för ord? :)

Kanske ni kom ihåg mitt inlägg om det eventuella forntidsfyndet som låg utanför min dörr?  Eftersom jag hade superexpertis här i går (vilken lyx!) satte jag det i händerna på Lasse - och, javisst! Detta är ett flintavslag, troligen från bronsålder/järnålder.

Men det är ju inte klokt!! Varför låg det på min trappa??! Varifrån kom det?

( Jag tror det var Minya som la det på tröskeln. Hon ville så gärna jag skulle skriva den här boken. Det var nog ett tack.) (Ler)

Annika - som jobbar och jobbar och väntar på att en snickare ska komma och kika på vårt hus. Vi behöver lite snickarhjälp 

Jag vill ge alla er som läser den här bloggen en stor KRAM! Ser att besökarantalet har dubblerats sedan i våras och det är så vansinnigt kul. Ni betyder väldigt mycket för mig när det gäller mitt engagemang för boken.  Och för att "flödet" inom mig har börjat fungera igen.

Förra hösten hände något som jag tog rätt hårt. Det var som ett knytnävsslag mot min själ. Jag stängde igen och tänkte att jag aldrig någonsin skulle ägna mig åt något andligt igen. (Ungefär som att man ska bli nunna när killen man var kär i gjorde slut...fast man blir ju aldrig nunna....hehe) I alla fall så kände jag mig verkligen kall och stenhård i över ett halvår. Tror inte min omgivning märkte det, men så kändes det.

Den här sommaren och arbetet med boken har fått mig tillbaka till balansen igen. Och NI! Det kanske låter konstigt för jag känner er ju inte. Men så är det. Ni har betytt oerhört mycket för mig. Jag har sett att det är så många som har uppskattat böckerna och faktiskt blivit hjälpta av dom. Och det här intresset för "Kvinnan i Klippan" - det hade jag aldrig kunnat drömma om!! Det kommer mejl hela tiden.

Kanske är det därför boken är så känslosam och så stark och har så många bottnar. Mycket känslor inom mig själv också. Tur att ni finns där ute :)

Nu ska jag lägga av innan jag gör mig själv tårögd. Ha ha. :)

Annika - som sitter och tittar ut över havet och blir så himla rörd över alla fina människor som finns....

JAG ÄR INTE DÄR MINA SKOR STÅR

UTAN DÄR MINA DRÖMMAR ÄR

Den här dagen har varit som julafton. Fast bättre! (Fniss)

Lasse är så SUPER-snäll och hjälpsam, så jag hittar inte ord!
Först åt vi en härlig lunch på "Bella Gästis" i Hunnebostrand:

Efter lunch sa Lasse till min förvåning: "Vill du åka till en utgrävning?!" OM jag ville! Vi körde till Tossene, rätt ut på landsbygden och in vid en bondgård. Efter att ha snackat med bonden, d v s markägaren, travade vi vidare över hans ägor, rätt fram till en kulle. Här har Lasse grävt i många, många år! Fynden tar aldrig slut!!

Detta är en plats som varit använd för ceremonier i 2000 år! Från bronsåldern till vikingatiden. Fattar ni så många år!! Utan tvivel en mycket stark kraftplats. Här finns massor med offergåvor, uppbyggda stenplattformar och stenformationer av kvartsit, vilket var en helig bergart på den tiden. Så här kan ni lita på att många ritualer tagit plats. En mycket spännande plats som väldigt få känner till!:

Ristningarna här är inte så många. Tydligen har man haft andra sorts ritualer för sig:

Sedan åkte vi till Askum kyrka (där mina släktingar är begravda). Kyrkan är byggd c:a 1880 då de rev den gamla 1100-talskyrkan. Men Lasse berättade  en hemlighet: inne i verktygsskjulet på kyrkogården finns större delen av taket från 1100-tals kyrkan bevarat!! Vi hade turen att hitta vaktmästaren som - när han hörde att Lasse var arkeolog och jag skrev en bok - gjorde allt för att hjälpa oss. Han låste upp skjulet - och KOLLA!

Vem som än satte upp den här målningen måste ha varit rätt berusad...!:

Därefter fick vi en rundtur inne i kyrkan, där man har bevarat två svärd från 1600-talet! Tyvärr är dom inlåsta eftersom dom en gång på 70-talet blev stulna. Under en gudstjänst (!!) Men nu är dom tillrätta igen. Lasse och jag prövar lite fäktning:

Sedan avslutade vi i min stuga med en kopp kaffe. Här satt vi till 18.30 och pratade om forntiden, ceremonier, gudar och gudinnor och utgrävningar. Så enormt snällt av Lasse att ställa upp så här.  En hel dag!! Jag blir liksom mållös!!

Det var likadant när jag gjorde "Livets Lapptäcke" - alla gick man ur huse för att hjälpa mig! Så otroligt. Jag förstår liksom inte - de har ju ingen anledning att hjälpa till. I morgon ska en kvinna på Bohus Malmön hjälpa mig hitta bronsrösena. Fattar ni....blir helt stum!!

Annika - som blir rörd ända in i hjärtat av alla dessa "hjälpare"!

PS Lasse kommer att vara vår guide när jag nästa vår ska arrangera resor i bokens tecken. Det ni....!!! :) :)

Sh*t vad jag är trött idag. Så här är det alltid när jag skriver en bok. Medan jag skriver är jag uppe i sjunde himlen. Eller åttonde. Det är som ett rus! När jag till sist är klar och lämnar ifrån mig boken trillar jag ned från åttonde himlen, rätt ner i asfalten. KLONK! (skratt)

Det är sådan där trötthet man inte kan sova sig fri från. Som om själen är helt dränerad.  Jag har satt in en massa "själ" mellan orden i boken, så när ni öppnar sidorna flyger allt ut. :) "I promise!"  (Ler) Som sagt, så här blir det varje gång, så jag oroar mig inte. Behöver naturens hjälp nu i återhämtningsprocess.

Nu rusar jag runt och fixar det sista innan jag ska hoppa in i bilen och ge mig upp i Bohuslän igen för att träffa Lasse. Ska bli så roligt, jag kan lyssna på honom hur länge som helst - alla hemligheter från vårt förflutna.... :)

Annika - som knött ner ett antal tjocka tröjor. Det är kallt här på västkusten!