OJ, vad det regnade i natt! Det trummade på mitt lilla tak så jag hade nästan svårt att sova. 

Jag ska ge mig in till Göteborg om en timma, måste fixa några jobbgrejor och ska passa på att gå till frissan också.  Åker nog ut igen på lördag, men det beror givetvis på vädret.

Jag fick jobbet för invandrarkvinnorna! Yeahhhh! Men utbildningen drogs ner till en dag! E-n  d-a-g! Vad kan man åstadkomma under den tiden? SUCK! Men så här är det ofta. Jag blir ombedd ibland att se till att personalen mår bra - och jag får två hela timmar på mig!! WOOOOW! :)

Önskar jag vore trollkarl....

Annika - som vet att det är en klyscha att säga "personalen är den viktigaste resursen!" men så är det ju!!

Jag tycks hitta allt möjligt på min farstutrapp i dag! Den här lilla sötnosen besökte mig nu på eftermiddagen. Vilka fantastiska färger!! Han var så vacker och efter liten forskning på nätet fick jag fram att detta är en äkta guldbagge! Hurra, jag har alltid velat ha en guldbagge! (skratt)

Det intressanta är att guldbaggen är den svenska släktingen till den i Egypten heliga pillerbaggen - eller, som den är mer känd som, skarabén. Skarabén står för liv och pånyttfödelse. Wow, vilket trevligt besök!

Undrar vad jag kommer att hitta härnäst utanför dörren ? :) :)

Annika - som tycker att det här är nästan som julafton (skratt)

--------------------

När jag kom ut på trappan i morse hittade jag en liten svart sten. Hade inte sett den tidigare - man antar att ungarna som lekt här har hittat den och placerat den där.

Det ser precis ut som en pilspets från forntiden! Nu är jag ingen expert, så jag vet inte om det är en bearbetad sten eller inte. Men när jag var liten hittade pappa flera pilspetsar i åkern, som jag skänkte till Naturhistoriska museet i Göteborg. Helt klart har det funnits någon bosättning i trakterna.

Kul att den låg här, vid min dörr!

Som sagt, antagligen en present från barn som samlat stenar.

Eller så var det Minya som ville skicka en hälsning (ler) 

Annika - som gärna vill hitta en vikingaskatt i åkern (skratt)

-----------------

Är det här ett forntidsfynd ?

Igår eftermiddag pratade jag med muséet i Tanum och förberedde dom på "stora fotodagen" nästa vecka. När jag berättade om att jag bara hade hittat halva Brudparet erbjöd en av museets anställda att ställa upp som Skjöld. Haha, va´bra! Nu har jag en tjej och en kille som jag aldrig har träffat och aldrig har sett! HELP! (skratt) Jag måste bara lita på ödet och tro och hoppas att det här blir helrätt!

Idag kämpar solen som en idiot för att komma fram genom tunga skyar. Det lyckas av och till. Vår brunn har aldrig varit så här torr och vi är en hel hög med människor här som inte vågar duscha längre. Idag stack jag dock in huvudet i duschen för att tvätta håret jättekvickt, så jag känner mig lite skyldig.....

Jobbar med boken idag också och "målar", som det kallas. D v s beskriver miljöerna lite mer utförligt. 

Annika - nytvättad men lite skuldmeveten....

Igår var det nästintill storm med höga vågor och ett piskande regn.

Idag är det total stiltje. Inte ett blad rör sig.

Så fascinerande vacker och oberäknelig naturen kan vara!

Idag har jag haft besök av mina släktingar från Stockholm som hyr ett hus inne i Kungshamn. Vi har fikat, pratat, skrattat, pratat ännu mer. Jätte-trevligt!

Min moster Ingrid, som är över 80 år men superpigg, har många gamla minnen att berätta.  Hennes farfar byggde det här huset, så hon tillbringade sin barndom och uppväxt här.  Min kusin Yvonne och jag har många (busiga) minnen. Haha. Vi åkte till England tillsammans 1970 och sedan "fastnade" jag där till 1980. :) Så kan det gå! (Vissa minnen från England berättar vi aldrig...hahaha)

Annika - som alltid tycker det är urkul att umgås med Yvonne. Vi är liksom mer än "bara" kusiner.

------------------------

Här står moster Ingrid och pratar med Yvonne. Till höger Bosse, Yvonnes kille.

Yvonne och Bosse provar den nya "poton-bryggan" som vår granne fixat till: 

Jag har fått flera mejl där folk frågar hur jag gör när jag skriver en bok.

För det första vet jag så gott som aldrig hur en "story" ska sluta eller vad som ska hända. Jag börjar med en idé och vissa hållpunkter. När jag har tillräckligt för att kunna skriva i alla fall tre kapitel sätter jag igång. Sedan får boken "sköta sig själv" och det gäller för mig att hänga med. Om jag inte fått med rätt saker eller skrivit "fel" handling brukar jag känna det väldigt starkt. Som med den här boken....innan jag fick till slutscenen.

De kapitel jag skriver med "själen" är så speciella. När jag läser dom efteråt är språket bedrövligt men scenen är ofta väldigt stark. Jag rättar texten en gång och försöker få den begriplig. Sedan låter jag den vara i några dagar och sedan går jag tillbaka och läser den. Om jag då får tårar i ögonen så är den "rätt."  Märkligt nog är det alltid just de passagerna som mina läsare kommenterar, att de också grät eller fick gåshud just där. Jag tror man "sätter in" något mellan raderna som författare - det tror jag verkligen!

Tack för att ni mejlar, jag försöker svara på allt! Ni är så goa´som "bryr er"!

annika@banfield.se

Annika - som snart måste släppa ut Minya i stora, vida världen :)

Det värsta med att bli äldre är att den ena tomma bubblan efter den andra spricker och man är tvungen att se verkligheten - precis så som den är...

Det bästa med att bli äldre är att bubblorna spricker och man ser verkligheten - och kan göra den precis så där underbar som man vill ha den...

Annika - färdigsprucken och numera endast innehavare av bubblor med sprakande innehåll

PS Sorry, men fick ett filosofi-anfall så här på kvällskvisten (Skratt)

--------------------

Jag älskar vattenfall! Vatten = liv, vattenfallen står för den hisnande, bubblande, sprudlande spänning som livet innehåller, men framförallt den ENORMA kraft som livet kan ge oss. Om vi tror på det!