Min mormor trodde på Gud. Och på näcken och småfolket och skogshuldran. Och på pyttarna. Och på allt annat däremellan.... (ler).

När jag var liten älskade jag hennes porslins-Madonna. "Kan jag få den när du är död?" minns jag att jag sa.

Nu står den här, i en urholkning i den öppna spisen. Lite kantstött. Men väldigt vacker, den är riktigt gammal!  Och jag sitter här i kolmörkret i stugan och tänker att mormor kanske är död, men det här huset bär så många minnen av henne! Hon är det här huset. Det känns väldigt bra :)

Annika - som tycker mörkret är så vackert. Och ljuset också :)

-------------

Så här ser det ut i mitt rum just nu:

En mor med sitt barn.  (Fast varför gjorde dom henne blond??!)

Titta vilka fina snäckor jag fick av några barn! :)

Tänk så otrolig naturen är....!

Sitter och tänker på det medan jag håller på att fylla i en presentationsblankett, som en av mina nya "agenter" ska ha för att sälja mig. De har några intressanta frågor, som gjorde att jag verkligen fick tänka till. "Välj ETT ord som är det vackraste du vet!"  Gud, så svårt. Till slut kom jag på det - jag skrev "Moder Jord." (Okej, två ord, hoppas dom har överseende...) Finns det något vackrare än Moder Jord?! (ler)

Vad skulle du ha valt för ord? :)

Kanske ni kom ihåg mitt inlägg om det eventuella forntidsfyndet som låg utanför min dörr?  Eftersom jag hade superexpertis här i går (vilken lyx!) satte jag det i händerna på Lasse - och, javisst! Detta är ett flintavslag, troligen från bronsålder/järnålder.

Men det är ju inte klokt!! Varför låg det på min trappa??! Varifrån kom det?

( Jag tror det var Minya som la det på tröskeln. Hon ville så gärna jag skulle skriva den här boken. Det var nog ett tack.) (Ler)

Annika - som jobbar och jobbar och väntar på att en snickare ska komma och kika på vårt hus. Vi behöver lite snickarhjälp 

Jag vill ge alla er som läser den här bloggen en stor KRAM! Ser att besökarantalet har dubblerats sedan i våras och det är så vansinnigt kul. Ni betyder väldigt mycket för mig när det gäller mitt engagemang för boken.  Och för att "flödet" inom mig har börjat fungera igen.

Förra hösten hände något som jag tog rätt hårt. Det var som ett knytnävsslag mot min själ. Jag stängde igen och tänkte att jag aldrig någonsin skulle ägna mig åt något andligt igen. (Ungefär som att man ska bli nunna när killen man var kär i gjorde slut...fast man blir ju aldrig nunna....hehe) I alla fall så kände jag mig verkligen kall och stenhård i över ett halvår. Tror inte min omgivning märkte det, men så kändes det.

Den här sommaren och arbetet med boken har fått mig tillbaka till balansen igen. Och NI! Det kanske låter konstigt för jag känner er ju inte. Men så är det. Ni har betytt oerhört mycket för mig. Jag har sett att det är så många som har uppskattat böckerna och faktiskt blivit hjälpta av dom. Och det här intresset för "Kvinnan i Klippan" - det hade jag aldrig kunnat drömma om!! Det kommer mejl hela tiden.

Kanske är det därför boken är så känslosam och så stark och har så många bottnar. Mycket känslor inom mig själv också. Tur att ni finns där ute :)

Nu ska jag lägga av innan jag gör mig själv tårögd. Ha ha. :)

Annika - som sitter och tittar ut över havet och blir så himla rörd över alla fina människor som finns....