Igår var det nästintill storm med höga vågor och ett piskande regn.

Idag är det total stiltje. Inte ett blad rör sig.

Så fascinerande vacker och oberäknelig naturen kan vara!

Idag har jag haft besök av mina släktingar från Stockholm som hyr ett hus inne i Kungshamn. Vi har fikat, pratat, skrattat, pratat ännu mer. Jätte-trevligt!

Min moster Ingrid, som är över 80 år men superpigg, har många gamla minnen att berätta.  Hennes farfar byggde det här huset, så hon tillbringade sin barndom och uppväxt här.  Min kusin Yvonne och jag har många (busiga) minnen. Haha. Vi åkte till England tillsammans 1970 och sedan "fastnade" jag där till 1980. :) Så kan det gå! (Vissa minnen från England berättar vi aldrig...hahaha)

Annika - som alltid tycker det är urkul att umgås med Yvonne. Vi är liksom mer än "bara" kusiner.

------------------------

Här står moster Ingrid och pratar med Yvonne. Till höger Bosse, Yvonnes kille.

Yvonne och Bosse provar den nya "poton-bryggan" som vår granne fixat till: 

Jag har fått flera mejl där folk frågar hur jag gör när jag skriver en bok.

För det första vet jag så gott som aldrig hur en "story" ska sluta eller vad som ska hända. Jag börjar med en idé och vissa hållpunkter. När jag har tillräckligt för att kunna skriva i alla fall tre kapitel sätter jag igång. Sedan får boken "sköta sig själv" och det gäller för mig att hänga med. Om jag inte fått med rätt saker eller skrivit "fel" handling brukar jag känna det väldigt starkt. Som med den här boken....innan jag fick till slutscenen.

De kapitel jag skriver med "själen" är så speciella. När jag läser dom efteråt är språket bedrövligt men scenen är ofta väldigt stark. Jag rättar texten en gång och försöker få den begriplig. Sedan låter jag den vara i några dagar och sedan går jag tillbaka och läser den. Om jag då får tårar i ögonen så är den "rätt."  Märkligt nog är det alltid just de passagerna som mina läsare kommenterar, att de också grät eller fick gåshud just där. Jag tror man "sätter in" något mellan raderna som författare - det tror jag verkligen!

Tack för att ni mejlar, jag försöker svara på allt! Ni är så goa´som "bryr er"!

annika@banfield.se

Annika - som snart måste släppa ut Minya i stora, vida världen :)