Sidan 266. Jag behöver c:a 300 sidor. Jag skulle kunna "klämma till" och skriva färdigt hela boken i dag, om jag ville. Men det är något som stoppar mig och jag vet inte vad det är!

Det måste vara något som fattas.

Är det något som skall in, fast jag inte har "hittat" det ännu?

Vad är det som jag har glömt? 

Varför kan jag inte avsluta boken?!!

Annika - som vet att jag missat något viktigt. Men vad??!

Här sitter jag och skriver. Fint, va? Jag har utsikt över Minyas älskade klippor. Keö till höger.

God morgon till er alla därute i Sverige! Hur har ni det?

Här är det ruggigt i dag. Ingen fika på terassen...blåser friskt och molnen hänger som stora gråa klumpar över det upprörda havet. Ön mittemot är fullbelamrad med båtar.

När jag var barn tog bonden ut korna till den där ön varje vår. Det var så spännande när de skulle simma över efter ekan. På kartan heter ön Keö (kommer alltså från Ko-ö). Alla vi som är här från trakten uttalar det "Tjö-ö". Alla nyinflyttade och turister säger "Tje-ö."

Det är så man skiljer agnarna från vetet och kollar vilka som är de riktiga "infödingarna". (Skratt) (Ni vet väl hur det är på landet....)

Annika - med inga andra planer för dagen än att skriva

Ouueeeeeh, nu börjar det bli spännande!! :)

I Hunnebostrand upptäckte jag ett monument över stenhuggarna som jag inte tidigare har sett. Mina förfäder var stenhuggare. Min morfars systers man Axel tog sin matlåda varje dag och åkte, tillsammans med de andra männen här runtomkring, över till Bohus Malmön för att bryta sten.

Det var ett fruktansvärt slit. De jobbade 12 timmar per dag, i snö, kyla, regn och värme. De flesta dog för tidigt i stenlunga, en lungsjukdom förorsakad av stendammet som de andades in. När de fick borrar skakade armar och händer sönder, de blev ofta döva av ljudet ( hörselskydd fanns inte) eller blinda av flisorna som sprätte in i ögonen. Men de var alla så yrkesstolta och älskade sitt jobb!

Jag gillar de där monumenten över en Bohuslänsk kultur.  Som ett minnesmärke över mina förfäder.

I alla fall gick jag runt det här monumentet och hittade text på baksidan som jag aldrig har sett. En text om stenålderns hällkistor och bronsålderns hällristningar. Och OJ - plötsligt föll ALLT på plats!! Kopplingen till forntiden.

Min huvudperson Malin har svårt att tro på att hon har kopplingar till forntiden. Hon behöver ett sista bevis. Hon råkar få se denna sten och läser texten och plötsligt förstår hon! I alla år har hon varit så stolt över att ha tillhört en stenhuggarfamilj, det är ju hennes arv! Nu förstår hon att arvet går mycket, mycket längre bak i tiden. Till de människor som högg graniten för 3000 år sedan, i samma blodslinje.

Yess, det är ju fantastiskt! Så läckert, TÄNK att jag råkade gå fram till den här stenen. Jag behövde ett tecken för att Malin skulle förstå, och nu fick hon det. Nu fick jag tecknet! Nu kom jag på hur jag skulle fortsätta boken.

Annika - som vet att boken ska bli en hyllning till alla stenhuggare. Från 3000 år bakåt i tiden fram till 1900-talet

Åkte till Hunnebostrand idag för att göra research för boken, men hade missat att det var "Sotekanalens Dag". Blev tvungen att betala entré för att komma ner till kajen. Gud, så mycket folk!!

 En Rolls Royce mitt bland alla fiskebodar! :

Nu är det massinvasion hit till västkusten. Affärerna är proppfulla, folk och bilar och båtar överallt. Eftersom jag ändå betalt inträde satte jag mig på kajen för att äta en glass, i högtalarna dånade musiken vrålhögt och öltälten lockade med starköl. I kväll blir det röj-röj här i Hunnebo.

Så många tjusiga båtar! : 

Fast ibland är det härligt med enkelhet! "Back to basic", liksom.

Eka med utombordare:

Annika - skönt att vara tillbaka i stugan igen. Här är det luuuugnt :) Och tyyyyst :)

Nu har jag läst mer än hälften av "Änglar och demoner" och...njaeaa....blir trött på alla ledtrådar, hemliga gångar, mystiska tecken och konspirationer. Egentligen gillar jag ju allt sådant där. Men i Dan Browns böcker blir det liksom "too much". Jag hade faktiskt svårt att läsa ut "Da Vinci Koden också". Men vi har alla olika smak och tur är det.

Annika - som faktiskt var uppe kl. 8. Ovanligt för mig när jag är på semester! :)

Nu har jag skrivit i sex timmar....det får räcka. Jag "städar" fortfarande boken.  Oj, det blir så bra. Nu har Malin börjat "minnas" sitt bröllop för 3000 år sedan. Fast det är ju omöjligt! Eller....?!

Molnen över Malmön är som brinnande guld i kväll, det är precis som om det brinner bakom molnen. Det syns inte så bra på bilden - mycket tjusigare i verkligheten. Mina grannar har åkt hem, så jag är ensam här. "Veeery lonely". Det är så härligt, det bidrar liksom till mystiken jag behöver för att skriva.

Godnatt!

Annika - som skall dricka te och bara slappa framför TV:n. Är en aning dränerad nu :)

SHIT, jag kan inte skriva längre!

Malin sitter på Café Paleys i Göteborg och äter en muffins. Hon äter upp sonens muffins också, alltså har hon ätit upp - vad heter det - muffinsarna?

Vad heter en muffins i bestämd form? Muffinsen? Hahaha, det låter ju inte klokt. Shit, vad jag än skriver låter konstigt. Vilket roligt ord - m-u-f-f-i-n-s-e-n....vem uppfann det roliga ordet?

Nä, hon får äta en kanelbulle istället.

Annika - som är så fruktansvärt flitig ikväll! :)