Nu har jag besökt muséet på Malmön och pratat både med paret som hade hand om det samt med andra jag träffade på ön. Men jag kommer ingenvart när det gäller Pyttarna. Alla säger olika saker.

Men det som återigen slår mig är den ilska och irritation som jag bemöts med av en del människor. De snäser åt mig att "Det är bara en löjlig skröna!" Jag fattar inte varför dom blir så förbannade?! Om det är en skröna, så kan man väl bara skratta åt den, eller...? Jag förstår inte vad det är som gör att vissa människor nästan panikartat försöker få mig att släppa ämnet!! Det är så märkligt.

Vad är det för krafter i omlopp? Vad är det för rädslor som rörs upp??  Jag köper inte "skrön-versionen", för en skröna rör inte upp sådana rädslor. Inte i dag. Det är något annat. Men jag tror inte dom vet själva.....

Annika - som nog tyckte att damen på muséet kom närmast sanningen: "Pyttarna levde på 1700-talet. Ingen av oss vet vilka de var!"

Idag har jag åkt hopp-och-studs båt :) :)

Jag har nog inte varit ute på vattnet häromkring på 25 år....vi har nämligen ingen egen båt. Så jag har verkligen längtat ut till alla de där öarna jag besökte som barn. Och idag fick jag åka med släkten till Keö.

Här ligger släkten och solar - kusiner, kusinbarn och respektive: 

Hemma igen!

MEN - sedan fick jag också veta att hembygdsmuséet på Bohus Malmön är öppet NU. Ikväll. Så nu får jag inte missa chansen att försöka spåra upp Pyttarna :) 

Annika - som är på språng till bilen och färjan

Fick ett samtal från en kompis som hamnat väldigt snett, karln hon är ihop med är (excuse me!) ett SVIN.  Hon vet det, men hon kan inte ta sig loss.

Så jag tänkte på "storyn" i min bok. I Svarta Katten var det liksom rakt på sak. Tydliga instruktioner från "Livets bok". Denna gång är det subtil symbolik mellan orden. Man kan läsa den som en äventyrs/kärlekshistoria och inte mycket mer. Eller man kan sätta sig ner och fundera på vad den egentligen vill säga. Det är det jag gör nu!!! Jösses, varenda dag kommer jag på ett nytt budskap i boken som jag inte ens tänkte på. Märkligt!

Den sista starka scenen när Orm har förfört (förtrollat) Malin och MInya försöker rädda henne: "Vakna, Malin!" skriker hon. "Du älskar med djävulen!" Och Malin svarar: "Ja, men vem bryr sig?! Låt mig vara!"

Vare sig man fastnar i en destruktiv relation, i droger, alkohol - whatever - så ser alla vänner vad som pågår, att man dras neråt mot mörkret. Och själv vet man att det kommer att gå åt helvete...men man bryr sig inte. Kusligt! Det är trolldom!

Annika - som hoppas jag numera är stark nog att besegra "Orm"