Kanske kommer ni ihåg svinfarmen jag skrev om för några veckor sedan?

Den 5:e juni drog en tornado över byggplatsen i South Dakota, rev ner stängsel och elstolpar och förstörde intill liggande byggnader. "Tornadon var ett tecken på att byggnationen måste stoppas!" säger en Dakota elder som är känd för sina profetior. "Stormen är en varning! Våra förfäder har talat till oss i våra ceremonier." 

Lyndon Moss, en av männen bakom svinfarmen, säger att de kommer att bygga upp det som förstördes av tornadon och att skadan inte var omfattande. Han tycker det är synd att indianerna inte tar chansen till de jobbtillfällen som svinfarmen kommer att uppbringa. Indianerna å sin sida säger att jobben kommer att vara alltför farliga då giftiga kemikalier används i produktionen.

Dakota indianerna fortsätter att be. "Vi är inte oroliga!" säger en talesman. "Om inte våra förfäders varningar hörsammas kommer nästa tornado att bli starkare än denna, den kommer att blåsa bort allt!"

I september skall demonstranterna som ockuperade bygget i maj månad höras i domstol och kommer sannolikt att åtalas. Några av dom är endast 16 år.

Annika - som just börjat första dagen på första hellediga veckan

Min son och jag har våra två små sovrum uppe på vinden - med snedtak och bjälkar. Dezi är en riktig nattuggla och jag brukar vakna till när han går och lägger sig vid 2, 3-tiden. Men denna natt, för några år sedan, blev jag väldigt förbluffad. Han började nämligen möblera om. Mitt i natten! Släpade skåpet, byrån, sängen och stolarna hit och dit. Vilken idioti, tänkte jag, men var för trött för att gå upp och protestera.

Trots min irritation somnade jag till sist. Jag vaknade vid 8-tiden av någon som gick förbi under mitt fönster och visslade. Det var ovanligt, tänkte jag. Det är så sällan någon nuförtiden visslar på en melodi - numera är det bara busvisslingar man får höra. Jag undrade vem det var....ingen av dom som bor här runtomkring brukar vissla.

När Dezi kom ner till frukosten tänkte jag direkt hugga honom och fråga vad f-n han hade för sig hela natten?! Men jag hann inte. För det var han som gick på mig: "Vad sysslade du med i natt?! Du släpade möbler hela natten, jag kunde inte sova!" Till vår chock hade vi båda två legat stilla i våra sänger - men hört hur någon, bakom den avskiljande väggen, hade flyttat möbler. Min kusin och gamla moster som sov på bottenvåningen hade inte hört ett dugg.

Det kändes lite märkligt. Och det fanns ingen förklaring. Men vi gick ner till stranden, alla utom min 80-åriga moster som stannade i huset. När vi återkom var hon riktigt orolig. "Det är någon på vinden!" sa hon. "Jag har ropat flera gånger men han svarar inte!" Jag gick upp dit. Där var det tomt. Men jag fick en väldigt stark bild av en man i 50-årsåldern. Han liknade farbror Valter, som gått bort för mer än 20 år sedan. Hans mamma föddes här i huset och själv tillbringade han mycket tid här. Det kändes som om han bara ville kolla att vi hade det bra så jag försäkrade honom att han kunde vara lugn. Och sedan blev allt tyst.

Först några dagar senare kom jag att tänka på hur jag som barn brukade veta att farbror Valter var på väg ner till sin båt på morgonen - han gick alltid förbi vårt hus och visslade.

Annika - som känner sig trygg i det här spökhuset :)

Nu har Dezi åkt till Göteborg och jag är ensam här. Väldigt ensam! Ett 75-årigt par bor 10 minuter härifrån, sedan är nästa hus sisådär en halvtimme bort. Jag har faktiskt bott här ensam på höstarna när det är riktigt mörkt och stjärnklart. Det är så häftigt! Plötsligt är det bara jag och naturen och stjärnhimlen. Det är så det kittlar i själen!

Det spökar faktiskt i det här gamla huset men spökena är snälla. En händelse från några år tillbaka kan jag berätta om. Postar den separat.

I morgon ska jag till hällristningarna. Väderprognosen säger "skurar", men det verkar bli dåligt hela veckan. Så lika bra att sticka iväg och hoppas på det bästa. Jag hoppas också att alla besökare inte börjat välla in utan att jag kan få en stund för mig själv vid klippan. Annars "funkar" det inte.

Annika - som laddar för i morgon

I den här bloggen sågar vi inte människor - vi sågar träd! (ha ha)

Vi har röjt hela förmiddagen för att få ordning på diket och få bort rötter, löv och stenar. Det här jobbet tar aldrig slut. Men lite fysisk aktivitet skadar ingen! :)

Annika - tillförordnad släpare av grenar och kvistar

-----------------

Dezi går loss med motorsågen på det första trädet medan Roy väntar på att det skall falla. Roy är vår granne. Han är fullblodsengelsman, Dezi är halvblodsengelsman (fniss), så det gängse språket här på landet är engelska.

 Killarna sågar och jag släpar och drar. Kolla vilken stor hög vi fått ihop. Den ska vi bränna - fast inte nu eftersom det är eldförbud. För några år sedan ordnade en granne en rikig brasa som råkade sprida sig och till slut fick brandkåren komma. Det var inte billigt, skall jag säga....!

Våra grannar kom över för att dricka lite vin och se på en James Bond-film. Själv har jag retirerat upp till mitt lilla vindsrum för att skriva om Minya. Folket på nedervåningen tycker nog jag är väldigt konstig och osocial. Det är jag också i den här fasen! Sorry, men nu är det "kört". Nu är jag "besatt" av de här människorna i boken. (Skratt) 

I morgon skall jag skjutsa Dezi till tåget eftersom han ska in till Göteborg och jobba igen. Själv blir jag kvar här ute - ensam. I mörkret. :)

Annika - mitt bland viskningar och rop från vårt förflutna

Dezi och jag tog en tur in till Kungshamn, ungefär 6 km från vårt hus. Just nu är det lugnet före stormen. Om en vecka kommer Kungshamn, Smögen och Bohus Malmön att invaderas av turister.  På Bohus Malmön bor det c:a 70 personer men på sommaren blir dom 3,000. (!!)  Och då håller jag mig långt därifrån!

Annika - måste hinna göra klart min research innan i invasionen!

---------------

Det här är kajen i Kungshamn och just här, på detta stället, utspelas en viktig scen i boken.

Bron mellan Kungshamn och Smögen:

Ikväll är det så här vackert - med en stor regnbåge över Malmön:

Äntligen regn! Kanske inte det roligaste när man just flyttat ut på landet - men Gud vad det behövs!! Det är snustorrt i naturen och våra gräsmattor är gula.

Fortsätt regna....vi behöver det! "I´m siiiiinging in the rain....!" Ha ha :)

Annika - som känner hur något draaaar mig till Bohus Malmön. Det får bli nästa vecka, när jag är ensam här

---------------

Så här ser det ut på vår terass just nu - spöregn!

Nu har jag flyttat ut på landet. Det här kommer att bli min bas en tid framöver även om jag kommer att åka in till stan av och till (beroende på vädret, givetvis).

Det kändes som om Minya stog här och välkomnade mig till sina trakter. Precis så kändes det med Åsvi när jag skrev Livets Lapptäcke. Hon brukade välkomna mig till sitt område vid Omberg.

Om vädrets makter står mig bi tänker jag åka upp till hällristningarna på måndag. Nu sorterar jag bort allt som heter "jobb" och gör en djupdykning in i en annan värld :)

Annika - nära naturen och forntiden

---------------

Båtberget och vår vik - och masten från någon båt som lagt till i viken. Vanligtvis norrmän och tyskar :)