Oh My God!

Såg ni vad jag skrev i förra inlägget?

"Det var ett tag sedan VI citerade våra kära barn" VI ??? Vilka vi?!

Nu har det slagit över. Jag och Minya? Jag och hällristningsfigurerna?

Jag har jobbat för mycket.

Jag har fått solsting.

Jag har fått en låtsaskompis.

"Take your pick". Hoppas det inte är för allvarligt! :) :)

Annika - vi har det bra här i solen. :)))

Det var ett tag sedan vi citerade våra kära barn. Men här kommer lite barnatankar:

"I puberteten börjar kroppen gå sina egna vägar." (Thor, 7 år)

Ja, i alla fall armar och ben!

"När tjejer kommer i puberteten börjar de bry sig om sädesceller och sånt" (Ola, 8 år)

Nästan rätt, Ola, men mer dragning mot "...och sånt"

"Det är då man kommer på att man kan använda killar till olika saker." (Helga, 8 år)

Helga är tjej! Hon vet!

"Att komma i puberteten betyder att man börjar bli omöjlig. Så där som min bror som är angripen av hormoner." (Annie, 9 år)

Hormoner är inte kul när dom attackerar!

Annika - som ska iväg och fika i min kompis trädgård

Jag kom faktiskt ur dvalan till slut och orkade med en biltur över till Bohus Malmön. Jag hoppades nämligen att hembygdsmuséet skulle vara öppet. Där måste dom ju bara ha några fler ledtrådar om "det mystiska folket"! Men till min besvikelse berättade en skylt att muséet öppnade först 28/6! Va....?! Suck.

Sedan åkte jag ut till Dödvik, där en stor del av boken utspelar sig. Där satte jag mig ett tag och mediterade....jag har just skrivit om hur Skjöld lägger till med sin båt just i den viken och för första gången träffar Minya.

På vägen tillbaka till Göteborg ringde Eva och meddelade att hon äntligen fått tag i boken "På jakt efter Oden".  Visserligen på norska, men ändå. Boken finns nämligen inte att få tag i på svenska. Ska bli himla kul att läsa boken som Heyerdahl har skrivit om varifrån Oden egentligen kom!

Behöver också åka upp till Vitlycke igen. Fler och fler frågor dyker upp som jag vill ställa till "arkeolog-Lasse". Jag hoppas han kommer med mig till Malmön snart och visar mig alla bronrösen. Jag tror nämligen att Minya är begravd i ett av de där rösena.....

Annika - som är tillbaka i stan, nöjd och trött efter allt krattande

--------------------

Färjan är snart framme vid Bohus Malmön:

Det här är Dödvik. Jag har fortfarande inte fått reda på varför viken har fått ett så gräsligt namn. Men det är här, längst ut på klippan, som Minya visar sig dimmiga nätter:

Ja, det här är definitivt en liten del av det stora paradiset!

Oj, vad jag var trött i morse! Sov till 10 och väcktes av en hel skock gäss som var minst sagt "snacksaliga". Så underbart att bli väckt av "gåsasnack" istället för sopbilar och motorcyklar (Bor man mitt inne i en storstad, så får man stå ut med sådant där....)

Nu har jag bara suttit i två timmar på terassen med en kopp kaffe, tomt stirrande ut över havet. Suck. Jag har gått in i någon form av zombie-dvala. Och det är underbart!! I går kväll skrev jag faktiskt första kapitlet på Minyas berättelse. Ah, det känns som en förlösning. Haha. Men det är mycket kvar.

Måste åka tillbaka till stan i kväll eftersom Dezi jobbar i morgon, men jag tar det lugnt. Jag ska ju vara här ute hela sommaren och pendla mellan hällristningar, bronsåldersrösen och andra fornlämningar. Som sagt, himmelen finns på jorden. Rätt ofta!

Annika - som njuuuuuuuter.....

---------------

Detta är min zombie tillvaro i dag! En kopp kaffe medan jag spanar in alla fågelfamiljer som simmar fram och tillbaka nere vid bryggan med sina nyfödda telningar. Och göken - som jag tror blivit galen!! Har aldrig hört en gök gala så mycket!

Det här är mina släktingar. Överst morfarsmor och morfarsfar som för 150 år sedan byggde det här huset. Under min morfar som var sjökapten och min mormor som berättade historier om småfolket. Och om Pyttarna! Och allra understa lilla mamma. Alla är döda. Släkten kommer och släkten går....