Yohooo, vad häftigt!

Sitter här i kväll och skriver på en stor scen i boken - en otäck scen. Den onda shamanen som sålt sin själ till dödsgudinnan kommer till Minya för att avkräva sin betalning: hennes förstfödda son! Mörkret lägrar sig över klipporna uppe i Bohuslän, blixtarna korsar himlen och vågorna går höga när den mörka mannen sveper in trakten i dimma. Det hjälper inte hur mycket än Minya ropar på Freja.

Precis när jag skriver om detta bryter världens åskstorm ut! Ojojoj, vad det blixtrar och mullrar ute!! Nästan lite läskigt.

Tack för hjälpen, Tor! Vilken inspiration jag fick!! :)

(Kanske måste vara försiktig med vad jag skriver....hmmm...)

Annika - skriver så det glöder

Jag tänker på offerritualen i går som följde på två timmars gungande, sjungande, handklappande och hurrande när alla njöt av den levande musiken. Sedan var det dags för fackeltåget.

Vi kom fram till den lilla sjön där våra förfäder för sådär 3000 år sedan offrade till sina gudar. Tåget bestod av alla dessa festande, glada människor. Unga och gamla, pensionärer, barnfamiljer, folk med hundar och dessutom alla bröllopsgäster, som var mitt uppe i sitt festande. Men något hände. Under promenaden dämpades ljuden, folk tystnade, skratten och rösterna dog ut.

Och så stod vi vid sjön. Dödstysta! Ingen sa något. De som var tvugna att kommunicera viskade. Det gjorde jag också. Viskade!

Trots att vi alla visste att två av männen från muséet hade klätt ut sig till shamaner och att ceremonin var en rekonstruktion lägrade sig vördnaden, respekten och andäktigheten över hela folkskaran! När facklorna offrades och när "shamanen" hov upp sin röst och kallade på gudarna var det något som högg tag i oss alla!

Det var stort på något sätt. Vördnaden inför vårt gemensamma arv. Inför något som en gång i tiden varit så otroligt heligt, något vi vet så lite om men ändå känner oss dragna till. Det är ju därifrån vi kommer!! Och jag är fascinerad av hur hela folkmassan vördade minnet av vårt ursprung genom sin tystnad och sin respekt! Än idag är krafterna  så starka! För jag tror att någonstans innerst inne....så minns vi...!

Annika - känner mig lite bakis idag, fast jag drack inget starkare än kaffe och Mer. För mycket krafter igår, kanske?

Jag är så glad att jag körde upp till Vitlycke i går, det var verkligen trevligt!

Mina kompisar hade kommit ända från Tidaholm för att vara med och vi tog ett varv runt alla fornristningar (där vi mötte två sydamerikanska indianer som hade massor med frågor om vår fornkultur).

Midsommarstången restes, "arkeolog-Lasse" och hans fru höll tal. Mycket folk hade kommit:

Jag och mina kompisar njöt av musiken från Alfheim - som spelade irländsk folkmusik - samt bronsålderskebab (!) och lite annat gott: 

Ett bröllop på denna speciella dag! Så underbart! Stort grattis till brudparet!:

Sedan var det dags för offerceremonin. Vi gick i fackeltåg från bronsåldersbyn till offersjön, ledda av en "shaman" och en man som blåste i bronsåldersfolkens stora horn.

Väl framme vid offerdammen gjorde vår "shaman" en ceremoni med skallror, yxor och trummor. Han knackade även in en skålgrop i en sten. Därefter skulle våra eldar offras:

Våra eldar skickades ut i tjärnen som ett offer till Odens mor:

Hemma igen. Puh, rätt trött - men vi hade jättetrevligt. Får ge er alla detaljer i morgon.

Midsommarstången måste jag bara få visa er för den var - underlig! :)

Annika - på väg i säng

------------

Detta är en urgammal tradition från norra Bohuslän - så här ska en majstång se ut! Halsbandet är gjort av äggskal!