Min son och jag har våra två små sovrum uppe på vinden - med snedtak och bjälkar. Dezi är en riktig nattuggla och jag brukar vakna till när han går och lägger sig vid 2, 3-tiden. Men denna natt, för några år sedan, blev jag väldigt förbluffad. Han började nämligen möblera om. Mitt i natten! Släpade skåpet, byrån, sängen och stolarna hit och dit. Vilken idioti, tänkte jag, men var för trött för att gå upp och protestera.

Trots min irritation somnade jag till sist. Jag vaknade vid 8-tiden av någon som gick förbi under mitt fönster och visslade. Det var ovanligt, tänkte jag. Det är så sällan någon nuförtiden visslar på en melodi - numera är det bara busvisslingar man får höra. Jag undrade vem det var....ingen av dom som bor här runtomkring brukar vissla.

När Dezi kom ner till frukosten tänkte jag direkt hugga honom och fråga vad f-n han hade för sig hela natten?! Men jag hann inte. För det var han som gick på mig: "Vad sysslade du med i natt?! Du släpade möbler hela natten, jag kunde inte sova!" Till vår chock hade vi båda två legat stilla i våra sänger - men hört hur någon, bakom den avskiljande väggen, hade flyttat möbler. Min kusin och gamla moster som sov på bottenvåningen hade inte hört ett dugg.

Det kändes lite märkligt. Och det fanns ingen förklaring. Men vi gick ner till stranden, alla utom min 80-åriga moster som stannade i huset. När vi återkom var hon riktigt orolig. "Det är någon på vinden!" sa hon. "Jag har ropat flera gånger men han svarar inte!" Jag gick upp dit. Där var det tomt. Men jag fick en väldigt stark bild av en man i 50-årsåldern. Han liknade farbror Valter, som gått bort för mer än 20 år sedan. Hans mamma föddes här i huset och själv tillbringade han mycket tid här. Det kändes som om han bara ville kolla att vi hade det bra så jag försäkrade honom att han kunde vara lugn. Och sedan blev allt tyst.

Först några dagar senare kom jag att tänka på hur jag som barn brukade veta att farbror Valter var på väg ner till sin båt på morgonen - han gick alltid förbi vårt hus och visslade.

Annika - som känner sig trygg i det här spökhuset :)

Nu har Dezi åkt till Göteborg och jag är ensam här. Väldigt ensam! Ett 75-årigt par bor 10 minuter härifrån, sedan är nästa hus sisådär en halvtimme bort. Jag har faktiskt bott här ensam på höstarna när det är riktigt mörkt och stjärnklart. Det är så häftigt! Plötsligt är det bara jag och naturen och stjärnhimlen. Det är så det kittlar i själen!

Det spökar faktiskt i det här gamla huset men spökena är snälla. En händelse från några år tillbaka kan jag berätta om. Postar den separat.

I morgon ska jag till hällristningarna. Väderprognosen säger "skurar", men det verkar bli dåligt hela veckan. Så lika bra att sticka iväg och hoppas på det bästa. Jag hoppas också att alla besökare inte börjat välla in utan att jag kan få en stund för mig själv vid klippan. Annars "funkar" det inte.

Annika - som laddar för i morgon

I den här bloggen sågar vi inte människor - vi sågar träd! (ha ha)

Vi har röjt hela förmiddagen för att få ordning på diket och få bort rötter, löv och stenar. Det här jobbet tar aldrig slut. Men lite fysisk aktivitet skadar ingen! :)

Annika - tillförordnad släpare av grenar och kvistar

-----------------

Dezi går loss med motorsågen på det första trädet medan Roy väntar på att det skall falla. Roy är vår granne. Han är fullblodsengelsman, Dezi är halvblodsengelsman (fniss), så det gängse språket här på landet är engelska.

 Killarna sågar och jag släpar och drar. Kolla vilken stor hög vi fått ihop. Den ska vi bränna - fast inte nu eftersom det är eldförbud. För några år sedan ordnade en granne en rikig brasa som råkade sprida sig och till slut fick brandkåren komma. Det var inte billigt, skall jag säga....!