Nu är jag plötsligt så himla inspirerad att fortsätta på den nya boken. Jag tror Pyttarna börjar vakna upp, vi kom att diskutera dom på kursen jag hade förra veckan och det är märkligt hur alla blir så engagerade! Och alla tycker det är viktigt. Nu vill jag skriva igen- men har inte tid. Suck....

Jag har tänkt så mycket på området runt Tanumshede, det största i världen när det gäller samlingar av hällristningar! Hela kusten var befolkad i forntiden, men ingenstans har en sådan koncentration av hällristningar upptäckts. Vad fanns det egentligen på den platsen? Var den så speciell att folk färdades dit, precis som med Omberg? Var den ett kraftcentrum, en shamansk samlingsplats, en ceremoniplats? Var det här som man utförde sina riter?

Dagens största SOL går till Vitlycke muséum som nu har lovat hjälpa mig med boken! De kommer att avsätta en dag om två veckor då en hel grupp av sakkunniga och experter ska ta hand om mig och guida mig genom hällristningsområdet. De har lovat svara på alla frågor och skall dela med sig av all kunskap (och alla hemligheter? fniss).

Det är helt otroligt hur snälla folk är! Jag blir alldeles mållös! Samma sak hände när jag skrev Livets Lapptäcke och folk dök upp från ingenstans för att hjälpa till. Och nu händer det igen!

Just nu känner jag mig som ett barn innan julafton, det här är så spännande! Har ödet fört mig till nästa kraftplats? Och vad är det som den här boken så specifikt vill fömedla? 

Annika - som hoppas kunna ordna resor även till platserna i denna bok så småningom

Nu måste jag erkänna: jag går inte i kyrkan särskilt ofta. Bara när vänner och släktingar gifter sig, döper barn, konfirmeras eller begravs. Däremot tycker jag det är väldigt intressant att besöka gamla kyrkor. Det finns så mycket historia där, så många konstskatter - och så tänker jag på alla känslor som finns lagrade i kyrkoväggarna av folk som gråtit av både glädje och lycka, folk som darrat av rädsla när de i krigstider flydde till kyrkan, folk som har älskat och sörjt och fått tröst. Det är starkt!

När jag skulle döpa min son för 32 år sedan tillhörde jag Lundby församling i Göteborg. Lundby gamla kyrka är från 1300-talet med en av de äldsta dopfunterna i Sverige! Det var häftigt, tyckte jag. Vad jag inte visste var att jag därmed skulle få träffa Alf Österström, i dag kyrkoherde i Lundby församling, och därmed var jag "såld". Alf pratade så jag förstod! Han försökte inte proppa mig full med bibelcitat (sorry, men jag har lite svårt för sådant), han var medkännande, varm, förtroendeingivande och...tja, en helt underbar människa!

När min far dog 21 år senare visste jag att jag ville ordna en ljus, vacker och hoppfull begravning - och jag visste att jag ville ha Alf som präst, trots att vi då inte tillhörde den församlingen. Jag minns ännu vårt samtal, så tröstande och lugnande, och Alfs ord vid kistan - som om han känt min pappa i hela hans liv!! Det var helt otroligt! Jag förstod inte ens hur det gick till!

Redan då var Alf en mycket eftersökt präst och fick, genom sin arbetsbelastning och vilja att räcka till åt alla, en hjärtattack som han dock  hämtade sig från. Sedan dess har jag inte hört något om honom, inte förrän för några månader sedan, då Göteborgs-Tidningen rapporterade att han efter en svår bilkrasch befann sig på sjukhuset med små utsikter till att överleva.

Idag slår jag upp tidningen och läser  om Alf Österström. "ÄNGLAVAKT!", står det som rubrik. 79 dagar efter olyckan - mot alla odds! - tog Alf sina kryckor och gick ut ur sjukhuset.

Alf - världen behöver sådana som du! Svenska kyrkan behöver massor med präster som du! Alla ungar du konfirmerat behövde dig! Och min pappa fick den vackraste begravning jag någonsin kunnat drömma om. Det betydde så mycket för mig.

Det finns redan så många änglar i himlen. Vi måste få ha kvar några här på jorden också. Jag tror det var så Gud tänkte när du fick en returbiljett tillbaka. Alla vi som tagit del av din värme och alla andra, som kommer att få ta del av den, kan bara tacka! Tack för de korta stunder du berörde mig och min familj!

Annika - som är så glad varje gång jag hittar en ängel på jorden.

Lundby gamla kyrka: