Den 10 april presenterade Mohawk Nation i Kanada den fruktansvärda listan på de massgravar, fyllda av indianbarn, som hittats i närheten av internatskolorna. Under 1900-talet togs indianbarn med våld från föräldrarna för att interneras i skolor som skulle "slå indianen ur barnen och göra dom till människor." Massor av barn misshandlades till döds, ett flertal barn blev även utsatta för sexuella övergrepp. Bakom dessa övergrepp stod katolska kyrkan, anglikanska kyrkan, Unity Church samt Kanadas regering. Till dags datum har 28 massgravar upptäckts med tusentals barnlik. Den 19 april presenteras listan för FN med krav på ekonomisk hjälp för identifieringsprocessen.

Här i Sverige förenas vi i sorg, vrede och äckel över 10-åriga Englas fruktansvärda öde. Hon skulle cykla hem själv för första gången. Själv! Kom ni ihåg hur det kändes, första gången man fick göra något själv?! Första gången man fick lov att gå till skolan själv, första gången man fick handla  eller gå till en kompis själv! OJ, vad man kände sig stolt och "stor"! Kanske fick Engla känna lite av den där glädjen över att vara "stor" innan en 42-årig man bestämde sig för att hans sexuella behov var viktigare än en 10-årings rätt att bli "stor" på riktigt! Engla var så nära hemmets skyddande vrå...men hon nådde inte ända fram.

I USA och Kanada väntade tusentals gråtande indianska mammor på sina barn, som hamnade i anonyma massgravar. Utan namn, utan identitet. Ingen fick veta vart de tog vägen. Den hjärtskärande sorgen som skoningslöst etsar sig fast i vår själ ser precis likadan ut - vilken hudfärg vi än har. Den skiljer inte på ras eller religion eller land. Tragedin av att förlora ett barn är lika gränslös, var vi än befinner oss.

Så ikväll sätter jag ett ljus i fönstret för alla de barn som aldrig fick bli stora.

Och för alla de barn som inte kom hem.......

Annika - utan ord

År 2001 startade jag stiftelsen Världen i Våra Händer (VIVAH) som stöttar de Nordamerikanska indianerna, främst barnen. Vi samlade in mer än 300.000:- till olika projekt. Men i årsskiftet avgick jag. Det är dags för en "time out" ett tag framöver eftersom jag de senaste åren haft så många åtaganden utanför mitt heltidsjobb: drivit VIVAH, gjort en dokumentärfilm, skrivit tre böcker och organiserat Looking Horses sverigebesök. Nu tänkte jag ta det lugnt och få lite mer tid för mig själv. Nystajlad och allt! Fniss.

(Den där "fernissan" flagade över natten, kan jag säga....! Nu är jag mig själv igen. Men det var himla kul så länge det varade.)

I alla fall fick jag tillfälle att fika med nya styrelsen för VIVAH i dag - halva styrelsen, vill säga. Här är det webmaster Yvonne till vänster och ordförande Marie till höger. De kämpar på och samlar nu in pengar till indianbarn i Albuquerque.

Yvonne har förresten blivit chefsredaktör för en ny tidsskrift, som heter "Tillit". De publicerar bara goda nyheter! Och det behövs som motvikt till all död, misshandel, korruption, åverkan + kändisskvaller som vi matas med varje dag. Jag återkommer säkert till lanseringen av "Tillit" när det blir dags.

Annika - som sitter och väntar på en hantverkare som skall lysa upp min tillvaro - har nämligen inte haft ljus på toan sedan tre veckor!