Alla inlägg under april 2008

Av Annika - 30 april 2008 12:10


Jag får kontinuerligt rapporter från "Indian Country" om olika protestaktioner som pågår. Just nu är det en massiv aktion mot en vit kvinna som kallar sig "White Eagle Medicine Woman". Hon reser land och rike omkring med en stor trumma - Grandmother Drum - och utger sig för att vara Choctaw eller Iroquis indian. Båda dessa stamråd har skriftligt dementerat och protesterat. Kvinnan i fråga gör stora pengar på indianernas andlighet och hittills har ingen fått stopp på henne.


Vid en "föreställning" i USA häromdagen dök ett helt gäng med lokala indianer upp för att protestera. Det slutade med att polis tillkallades och indianerna fick smaka på handbojor, pepparsprej och batonger. När de låg på marken fängslade och blodiga, böjde sig kvinnan ner, gnuggade in blodet i sina händer och strök det sedan över trumman. (?)


MEN - det mest makabra (tycker jag själv) är det som hände när "Grandmother Drum" besökte Australien. En av anhängarna och ledarna av den australienska turnén dog efter ett ormbett. "White Eagle Medicine woman" bestämde då att kvinnan i fråga skulle kremeras och att askan skulle hällas inne i trumman!


Där är den nu. Och jag får otäcka fantasibilder....urrrk....av folk som ovetandes sitter och trummar och råkar "insupa" en del av denna aska. Dubbel-äckligt! OK, jag är nog gammalmodig, men själv skulle jag aldrig vilja bli begravd i ett musikinstrument!! Definitivt inte i en trumpet! Möjligtvis i en harpa.....det är väl det dom spelar i himlen?


Annika - som faktiskt vill ha lite lugn och ro när jag är död....


ANNONS
Av Annika - 29 april 2008 22:28


Gick upp 5.45 i morse och vågade knappt äta något till frukost. En fralla gick ner, sedan kände jag att det började rumla runt i magen. Iväg till Astra Zeneca där ett 40-tal förväntansfulla personer hade samlats och jag lyckades på ett mirakulöst sätt ta mig igenom fyra timmars föreläsning.


Lunchen bestod av....ingenting. Vågade inte äta ifall, ifall. Så länge jag inte stoppade ner något i magen var det rätt lugnt. Så jag tog mig igenom ytterligare fyra timmar, tog taxi till stationen och halvt om halvt kollapsade på tåget. Vågade inte äta, inte läsa, inte ta upp datorn - tror inte SJ vill ha fler nedspydda toaletter.....


Tåget var en timme försenat p g a motorfel (vet inte hur många gånger jag råkat ut för motorfel. Dags att byta ut X2000-flottan, SJ!) Sprang på en kille jag trodde jag kände när jag gick av tåget men upptäckte sedan att det var Daniel da Silva från Let´s Dance. Han måste resa lika mycket som jag...brukar se honom på Centralen rätt ofta.


Så fort jag kom innanför dörren till min ääääääälskade soffa (Åh, vad skönt att vara hemma!!!) började jag må illa igen. Psyket är fantastiskt! Man kan liksom styra sådant där med viljan - ett tag - och när man slappnar av inser man hur dålig man är. MEN - jag grejade det!! Puh!


Annika - som fortfarande inte har ställt in efter 17 år!



ANNONS
Av Annika - 28 april 2008 19:10

Jag kom inte längre än Hallsberg - sedan spydde jag på tågtoiletten! Ööööh, så äckligt! Jag spyr nästan aldrig (tack och lov) och det var 13 år sedan sist - jag minns eftersom det är så sällan. Jag ska bespara er alla gruvliga detaljer, men jag försökte i alla fall jaga rätt på en tågvärdinna och samtidigt se till att ingen gick in i den nedspydda toiletten. Tågvärdinnan tittade på mig med avsmak och backade fem steg. "Ööööh, så äckligt!" sa hon också. (Ja, jag vet, men skall inte värdinnor vara lite mer empatiska??) Alla passagerare tittade också på mig med avsmak (nu vet jag hur det känns att vara utstött), men ingen frågade hur jag mådde. Alltså, jag vet att det är äckligt, men det är faktiskt en sjuk människa i andra ändan av de där spyorna, hör ni.....!  :)


OK, det här var så dråpligt att det skulle platsa i vilket sjukt TV-program som helst. En vacker dag, när jag mår bättre, skall jag skratta ihjäl mig åt det. Just nu undrar jag bara hur katten jag ska klara 8 timmars föreläsning i morgon?


Nu har jag däckat på hotellrummet. Jooo, förresten, dagens SOL får jag inte glömma! Till den underbara kyparen här på Best Western Skogshöjd i Södertälje. Han kan sitt jobb, den killen! Så professionell - som gamla tiders kypare, en utdöende sort. HAN får min stora sol. (Han serverade mig just rödtunga med ris här på rummet.)


Annika - som nu ska pröva om rödtungan vill stanna nere 


Här bor jag:

Av Annika - 28 april 2008 15:59


I går kväll insåg jag att jag hade feber. Inte undra på jag kände mig så vansinnigt trött och konstig- Sov nästan 12 timmar (!) och vaknade helt groggy och svettig. Shiiiiiit!


Mitt jobb är helt underbart men det är en hake: man kan inte vara sjuk! Man får inte bli sjuk! Jag har stått på scen med 39 graders feber och kört kurs med nybruten arm och nystukad fot (!) "The show must go on!" Under de här 17 åren har jag aldrig ställt in enda gång.


Hade en intervju med en tidning klockan ett. Urrrk, vad jag mår illa, det är  nog magsjuka. Låtsades vara såå glad och pigg!  Direkt till tåget. I morgon har jag föreläsning i åtta timmar. Oh my God!! Hoppas verkligen jag mår lite bättre. Har ju inga mer jobb den här veckan - en enda dag skall jag väl lyckas med.


Just nu sitter jag på tåget och tittar ut. Vi är i....tja, var är vi?....i Skövde.


Annika - som vill krypa ner hotellsängen och soooovaaaa..... 


Välkommen ombord:















 

Av Annika - 27 april 2008 18:33


Fick den här av en Cheyenne indian.

Frågan som ställs till president Bush är vad indianstammarns självständighet egentligen innebär (tribal sovereignity) och hur man skall lösa dispyten mellan federala myndigheter och indianer.


Nu är ju Mr. Bush kanske inte den mest intelligenta presidenten genom tiderna. Och "sovereignity" (självständighet) är ett svårt ord! (Fniss)


Annika - som tvättar underkläder och packar en ny väska för avfärd i morgon




Av Annika - 27 april 2008 15:53


Idag är jag såååå trött. Känns som jag är klubbad. Jag brukar vara rätt trött efter UGL-kurserna och nu har jag drabbats av rejäl allergi också. Det bidrar säkert. Brukar inte behöva medicinera, men i år är det dags.


Tvingade mig själv ut på en timmes promenad i göteborgsparken Slottsskogen. Sedan däckade jag i soffan igen. Gick igenom min planering för våren - nu har jag bara 1 1/2 månad kvar sedan är det sommarlov! Fick erbjudande att vara estradör på Finlandsfärjan, jag skulle flyga till Helsingfors och sedan följa med båten tillbaka. Men sh*t, det krockade med en annan bokning så jag fick säga nej. Snyft.


I fredags ringde en kille och frågade om jag kunde tänka mig ha ledarskaps-och konflikthanteringsutbildning i Dubai (!!!!!) Jag försökte låta som om jag givetvis pendlar mellan Göteborg och Dubai hela tiden, så det var väl inga svårigheter. Ryktet om mina kurser hade läckt ut till Dubai och nu ville dom inleda ett samarbete i Mellanöstern.


Ha ha! Det här är jättekul! Indianerna var nog bara själva förspelet - nu är det araber som gäller! Konflikthantering i Mellanöstern?! Eller kanske en kommunikationskurs för Al Qaida! Dessutom som kvinna! Yessssss!! Nu har jag nog fått DEN utmaningen jag längtat efter!


Det är en lång väg att gå från förfrågan och jobb, men "who knows"? JAG kommer att åka om det går i lås, "that´s for sure!"


Annika - som nån dag skall berätta om min romans med en oljeshejk som dessutom var arabisk prins.


Denna krokodil hittade jag i Slottsskogen :)


Av Annika - 26 april 2008 22:33


Nu är jag plötsligt så himla inspirerad att fortsätta på den nya boken. Jag tror Pyttarna börjar vakna upp, vi kom att diskutera dom på kursen jag hade förra veckan och det är märkligt hur alla blir så engagerade! Och alla tycker det är viktigt. Nu vill jag skriva igen- men har inte tid. Suck....


Jag har tänkt så mycket på området runt Tanumshede, det största i världen när det gäller samlingar av hällristningar! Hela kusten var befolkad i forntiden, men ingenstans har en sådan koncentration av hällristningar upptäckts. Vad fanns det egentligen på den platsen? Var den så speciell att folk färdades dit, precis som med Omberg? Var den ett kraftcentrum, en shamansk samlingsplats, en ceremoniplats? Var det här som man utförde sina riter?


Dagens största SOL går till Vitlycke muséum som nu har lovat hjälpa mig med boken! De kommer att avsätta en dag om två veckor då en hel grupp av sakkunniga och experter ska ta hand om mig och guida mig genom hällristningsområdet. De har lovat svara på alla frågor och skall dela med sig av all kunskap (och alla hemligheter? fniss).


Det är helt otroligt hur snälla folk är! Jag blir alldeles mållös! Samma sak hände när jag skrev Livets Lapptäcke och folk dök upp från ingenstans för att hjälpa till. Och nu händer det igen!


Just nu känner jag mig som ett barn innan julafton, det här är så spännande! Har ödet fört mig till nästa kraftplats? Och vad är det som den här boken så specifikt vill fömedla? 


Annika - som hoppas kunna ordna resor även till platserna i denna bok så småningom

Av Annika - 26 april 2008 14:29


Nu måste jag erkänna: jag går inte i kyrkan särskilt ofta. Bara när vänner och släktingar gifter sig, döper barn, konfirmeras eller begravs. Däremot tycker jag det är väldigt intressant att besöka gamla kyrkor. Det finns så mycket historia där, så många konstskatter - och så tänker jag på alla känslor som finns lagrade i kyrkoväggarna av folk som gråtit av både glädje och lycka, folk som darrat av rädsla när de i krigstider flydde till kyrkan, folk som har älskat och sörjt och fått tröst. Det är starkt!


När jag skulle döpa min son för 32 år sedan tillhörde jag Lundby församling i Göteborg. Lundby gamla kyrka är från 1300-talet med en av de äldsta dopfunterna i Sverige! Det var häftigt, tyckte jag. Vad jag inte visste var att jag därmed skulle få träffa Alf Österström, i dag kyrkoherde i Lundby församling, och därmed var jag "såld". Alf pratade så jag förstod! Han försökte inte proppa mig full med bibelcitat (sorry, men jag har lite svårt för sådant), han var medkännande, varm, förtroendeingivande och...tja, en helt underbar människa!


När min far dog 21 år senare visste jag att jag ville ordna en ljus, vacker och hoppfull begravning - och jag visste att jag ville ha Alf som präst, trots att vi då inte tillhörde den församlingen. Jag minns ännu vårt samtal, så tröstande och lugnande, och Alfs ord vid kistan - som om han känt min pappa i hela hans liv!! Det var helt otroligt! Jag förstod inte ens hur det gick till!


Redan då var Alf en mycket eftersökt präst och fick, genom sin arbetsbelastning och vilja att räcka till åt alla, en hjärtattack som han dock  hämtade sig från. Sedan dess har jag inte hört något om honom, inte förrän för några månader sedan, då Göteborgs-Tidningen rapporterade att han efter en svår bilkrasch befann sig på sjukhuset med små utsikter till att överleva.


Idag slår jag upp tidningen och läser  om Alf Österström. "ÄNGLAVAKT!", står det som rubrik. 79 dagar efter olyckan - mot alla odds! - tog Alf sina kryckor och gick ut ur sjukhuset.


Alf - världen behöver sådana som du! Svenska kyrkan behöver massor med präster som du! Alla ungar du konfirmerat behövde dig! Och min pappa fick den vackraste begravning jag någonsin kunnat drömma om. Det betydde så mycket för mig.


Det finns redan så många änglar i himlen. Vi måste få ha kvar några här på jorden också. Jag tror det var så Gud tänkte när du fick en returbiljett tillbaka. Alla vi som tagit del av din värme och alla andra, som kommer att få ta del av den, kan bara tacka! Tack för de korta stunder du berörde mig och min familj!


Annika - som är så glad varje gång jag hittar en ängel på jorden.


Lundby gamla kyrka:


Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30
<<< April 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ Banfields Blogg med Blogkeen
Följ Banfields Blogg med Bloglovin'

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se