Nu är det dags för filmvisning på Samiska Filmfestivalen i Kautokeino, Norge. Den 18/3 visas filmen 12.45

Glädjande nog har jag fått många bra kontakter i Kanada, där Arvol Looking Horse deltog i ett symposium för Elders och rekommenderade folk att köpa filmen. Och det blir en chans till:

10 - 12 april medverkar Arvol på en konferens för medicinmän och andliga ledare i Salt Lake City. Spirits for Sale kommer att visas även där. (Jag har bett om foton och hoppas att vi får några sådana tillsända oss!) Arvol är just hemkommen från Mexiko dit han var bjuden på en tillställning för ursprungsfolk världen över.

Jag är på jakt efter det mystiska folket på Malmön. Det verkar helt hopplöst. De äldre jag pratar med säger att Pyttarna på Malmön aldrig har funnits. De yngre har aldrig ens hört talas om dem. Så jag hoppar in i bilen och kör till Uddevalla för att besöka Bohusläns Museum (där förresten "Spirits for Sale" kommer att visas 5 april). Här måste de väl ändå ha information? Men nej, etnologen jag får prata med skrattar lite undvikande och säger "Det är bara en skröna!" Jag ber folk att berätta skrönan för mig då. Men nej, det finns inget att berätta. Huh? Jag pratar med en äldre man som släktforskar i Bohuslän. "Nej, det där är bara en skröna!" Punkt, slut.

Jag blir mer och mer irriterad. Det känns som om ett stort förbud har lägrat sig över alla människor, som om rädslan för att prata om "det märkliga folket" fortfarande är närvarande och när jag frågar de äldre får jag nästan en klump i magen. Jag upplever det som om jag ställer frågor som inte skall ställas. Dagens generation har självklart blivit uppväxta med tron att "Pyttarna aldrig fanns". Det är så man utrotar en minoritetsgrupp!

Jag ringer min moster, 80 år gammal, som är uppvuxen på stället. Nästintill, i alla fall. Hon är lite för ung för att minnas, men hon minns dock bestämt att en Pytt byggde husgrunden på ön tvärs över viken. Alla barnen i huset blev varnade för att gå ner till stranden, för då kom Pytten med alla sina vänner och "tog en". 

OK, här har vi en skröna om ett folk som inte fanns, men som byggde ett hus! Mycket intressant!  Jag jagar vidare.

Vic Camp blev nekad pass och kunde därför inte komma till Sverige för Samiska Veckan. Men jag fick ett vackert samehalsband av ordförande för sameföreningen för vidare transport till Victorio. Idag har jag lagt det på lådan. (Passande namn, pappa Carter - omdebatterad AIM aktivist - döpte sin förstfödda son till Victorio = seger!)

Idag fick jag också mejl från Vic som säger att han troligen kommer att få pass inom den närmaste månaden. Typiskt. Men också en lättnad, jag är fortfarande inställd få att få hit Vic. Att höra den mannen tala är som en drog! Oemotståndligt och så otroligt gripande!

Om någon funderar på indianbesök, kontakta mig och låt oss få hit Vic!

FOTON

Det är svårt att förklara känslan av att plötsligt stå där på talarpodiet och blicka ut över alla dessa samer, som hade kommit till invigningen av Samiska Veckan på Västerbottens muséum i Umeå. Alla var iklädda sina traditionella dräkter och jag var omgiven av montrar med otroligt vackert samehantverk. "Nu är det du som får öppna veckan", hade Mikael, ordförande för sameföreningen, påmint mig några timmar innan. Detta då i brist på indian.

Och jag gjorde så gott jag kunde när jag läste upp Arvol Looking Horses ord om Moder Jord - de passade ju utmärkt eftersom temat på utställningen var "Miljö". Jag tror alla blev djupt berörda och många kom fram till mig efteråt och tackade. Orden grep tag i alla närvarande och sameradion bad att få citera Arvols uttalande.

En timme senare var det dags för filmvisning och salen fylldes nästan - ovanligt många besökare, sade arrangörerna! Det är så många aktiviteter på gång att filmerna ibland glöms bort. Men inte "Spirits for Sale" och det är bara att tacka och ta emot. 

Jag vill rikta ett djupt tack speciellt till Margareta som fixat och trixat för att få upp mig till Umeå, till Mikael som funnits i bakgrunden och till Ewa som ordnat boende och skjutsade mig hit och dit. Det är en enormt stor ära att få stå inför alla dessa samer och läsa orden från en man jag respekterar djupt. Och allt detta trots att jag inte tillhör ursprungsfolken själv. Mitt djupaste tack för förtroendet - det var stort!