Jag är på jakt efter det mystiska folket på Malmön. Det verkar helt hopplöst. De äldre jag pratar med säger att Pyttarna på Malmön aldrig har funnits. De yngre har aldrig ens hört talas om dem. Så jag hoppar in i bilen och kör till Uddevalla för att besöka Bohusläns Museum (där förresten "Spirits for Sale" kommer att visas 5 april). Här måste de väl ändå ha information? Men nej, etnologen jag får prata med skrattar lite undvikande och säger "Det är bara en skröna!" Jag ber folk att berätta skrönan för mig då. Men nej, det finns inget att berätta. Huh? Jag pratar med en äldre man som släktforskar i Bohuslän. "Nej, det där är bara en skröna!" Punkt, slut.

Jag blir mer och mer irriterad. Det känns som om ett stort förbud har lägrat sig över alla människor, som om rädslan för att prata om "det märkliga folket" fortfarande är närvarande och när jag frågar de äldre får jag nästan en klump i magen. Jag upplever det som om jag ställer frågor som inte skall ställas. Dagens generation har självklart blivit uppväxta med tron att "Pyttarna aldrig fanns". Det är så man utrotar en minoritetsgrupp!

Jag ringer min moster, 80 år gammal, som är uppvuxen på stället. Nästintill, i alla fall. Hon är lite för ung för att minnas, men hon minns dock bestämt att en Pytt byggde husgrunden på ön tvärs över viken. Alla barnen i huset blev varnade för att gå ner till stranden, för då kom Pytten med alla sina vänner och "tog en". 

OK, här har vi en skröna om ett folk som inte fanns, men som byggde ett hus! Mycket intressant!  Jag jagar vidare.